Vandringen i Sarek 1999

Detta året var det längsta uppehållet vi hittills har gjort mellan två vandringar. Eftersom vi hade sett delar av Rapadalen och de västra/centrala delarna av Sarek 1994 tänkte vi först upprepa vandringen som misslyckades 1996. Efter att ha läst i Grundstens bok beslöt vi oss för att testa något helt annat och vandra från Kvikkjokk runt Pielorieppe i stället. Vandringen ställde enligt boken lite högre krav på uthållighet och tålamod, men bjöd på mycket fina vyer av Rapadalens södra del och de vackra topparna som utgör Pielorieppemassivet. Vi kände oss i fysisk god kondition och var redo för utmaningen.

Den vanligaste vägen utgår från Kvikkjokk och tar en dagsvandring på Kungsleden och över Pårekslätten innan man når bron över Kåtokjåkkå. Räkna alltså med två hela dagar för in- och utresan om du har god kondition, annars tre dagar. När man väl har passerat bron är det vanligaste att ta sig mot Rapadalen. Rekommenderad väg är genom Kasavagge men man kan även välja Lullihavagge. Den är inte lika brant som Kaskavagge men blir lite av en omväg om man inte vill försöka sig på en bestigning av Lullihatjåkkå (1940m). Härifrån har man en fantastisk utsikt över den väldiga glaciären Pårtejekna och hela Pårtemassivet.

En nackdel med turen är att man blir lite låst runt Pårtemassivet. Man kan via Kasavagge eller Lullihavagge ta sig till Sarvesvagge, men det är inte att rekommendera för oerfarna vandrare. Klarar man av det kan man fortsätta västerut och via Neitaiereppvagge vandra norrut till Alkavagge. Runt Piellorieppes nordsida är man tyvärr avskuren söder om Rapadalen. Vid låg vattenföring kan man ta sig över vid Tielmaskaite men Sarvesjåkkå är i de östra delarna inte vadbar. Samtidigt får man tänka på att Kåtokjåkkå förenar sig med Rapaselet i öster och därför är man helt enkelt tvungen att ta sig tillbaka till bron. Den karga och lite svårare vägen till trots är Pårte och Piellorieppe några av Sareks vackraste och vildaste fjällmassiv.