Vi byter buss och fortsätter mot Ritsem 17.20. Bussen gör ett kort uppehåll på fem minuter i Stora Sjöfallet innan vi fortsätter. Strax efter dammen vid Sourva så gör vi en sväng in på en liten smal grusväg och ser då att den vanliga vägen är avspärrad. Ett stenblock stort som en friggebod ligger mitt på vägen. Fjällsidan sluttar här extremt brant och färden fortsätter på smala vindlande vägar. Det känns litet obehagligt att se så mycket löst grus och stenblock ligga på branterna. Vi passerar ett mycket vackert vattenfall som störtar ca femtio meter nedför ett lodrätt stup, nu börjar man känna igen sig!

18.30 kommer vi till Ritsem. Bussen stannar vid bryggan som ligger en halv kilometer nedanför fjällstationen. Det blåser kraftigt så vi tar på oss jackorna och försöker hitta lä bakom ett skjul. Färjan går inte förrän 19.00 och eftersom vi inte får gå ombord ännu så är det bara att vänta. Vi pratar litet med en man i sextioårsåldern. Han är ensamvandrare och skall gå Padjelantaleden hela vägen till Kvikkjokk, inte illa vid den åldern. Strax före sju går vi ombord och de stuvar våra ryggsäckar på fördäck. När vi har kommit ut en bit blir färden ganska gropig. Jag frågar kaptenen om det finns risk att packningen blir våt eftersom det yr ganska rejält över fören. Det är tydligen ingen fara så jag sätter mig och börjar prata med en tjej och kille i vår ålder. Han heter Anders och det är första gången de är i Sarek. De håller på med bergsbestigning, och han har varit uppe på både Matterhorn och Mount Blanc, inga duvungar direkt. Båten angör Ännonjalme 19.30 och vi går upp på Padjelantaleden, samma väg som när vi kom hit för fyra år sedan.

Tältplats?

Jag stryker på mig litet myggolja som i år är parfymerad (det finns människor som kan tänka till trots allt). Just nu är de inte speciellt talrika, men det kan ju bli fler eftersom vi har en bit framför oss i de låglänta björkskogs-dungarna. Leden är upptrampad och lättgången. Framför oss ser vi hur Akkamassivet breder ut sig men tyvärr är topparna helt molnklädda. Efter att ha läst Claes Grundstens bok så har vi beslutat oss för att lämna leden fem kilometer innan Kisurisstugorna. Detta gör att vi kommer snabbare till fjällen men får räkna med två vad innan vi når Niak. Hade vi gått till Kisuris så hade vi korsat den stora forsen Sjnjuftjutisjåkkå över en bro. Tyvärr hade vi sedan blivit tvungna att följa den i över tio kilometer och eftersom det enligt kartan bara var björkskog och ganska svårframkomligt, så följde vi Grundstens tips.

Efter en timma korsar vi den långa bron över Vuojatätno. Det är mer vatten än jag kommer ihåg från –94. Den har i och för sig sin utlöpa från den stora sjön Kutjaure men den ser ut att ha fått riktigt bra fart i år. Väl över bron blir björkskogen glesare, endast mindre dungar här och där. Leden svänger av mot sydost och vi följer Akkas norra sida. Tyvärr kan vi inte se västtopparna (1780m) på grund av molnen. Vi stannar strax och täljer oss varsin grov stav vid ett björksnår och passar på att vila litet. Ryggsäcken känns tung, det brukar ta minst en hel dag innan man har vant sig vid den. Efter en halvtimma fortsätter vi. Det börjar skymma litet lätt när vi passerar den andra lilla bron. Björkskogen ger nu vika för torv och ljunghedar vilket gör att myggen förblir få. Det är platt och förutom några få slingor genom enstaka björkdungar, även ganska rakt. Strax innan vi har passerat den tredje bron ser vi ett tält uppslaget på en liten kulle och vi undrar om det är det yngre parets. Tältplatsen ser i och för sig plan ut, men det finns inget rinnande vatten någonstans i närheten så vi tycker ändå att valet är märkligt. Från Grundstens beskrivning skall vi vika av åt vänster (söderut) strax efter bron. Det skall enligt boken till och med finnas en mindre stig som kan vara svår att upptäcka. Sedan skall vi passera toppen på Sjnjuftjutis östra sida innan vi ser Niak. Detta kan även ge en vacker vy av Akkas västtoppar om vädret tillåter.

Väl framme vid bron finns det faktiskt en rastplats med bord, bänkar och en liten bäck. Vi överväger att stanna här eftersom vatten har varit en bristvara den sista kilometern. Efter ett kort rådslag bestämmer vi oss ändå för att försöka hitta den mindre stigen och en mer ”fjäll-mässig” tältplats. Bara ett par hundra meter därifrån upptäcker jag något som kan vara en stig. Efter att följt den och tappat bort den ett par gånger ser vi att vi egentligen bara behöver syfta mot den östra branten av Sjnjuftjutis för att komma rätt. Framför oss ligger det dock ett gungfly av grästuvor och sankmark som gör att Petri får leta sig fram för att slippa blöta ned kängorna. Vi bestämmer oss för att ta en tältplats tidigt på Sjnjuftjutis norrsida. Jag ser en lägre platå som verkar lovande och vi siktar på den. Den visar sig vara bra men det finns inget vatten här heller, så vi fortsätter uppåt en bit till. Efter en kvart når vi en kulle där det finns perfekta ställen för tältet. Vatten ser vi inte, men jag är ganska trött och klockan har hunnit bli 23.00. Jag erbjuder mig att gå och leta upp vatten bara vi stannar här i kväll.

Petri tar sig an tältet och jag traskar iväg med kastrullerna. På kullens norrsida sluttar det brant nedåt och bildar en sänka precis innan Sjnjuftjutis sträcker sig uppåt. Jag tar mig ned för branten försiktigt och hör hur det porlar någonstans i sänkan. Jag får ta mig upp en liten bit innan jag bland några videsnår hittar en liten vattenström. Sedan blir det ett riktigt cirkusnummer på väg tillbaka för att inte spilla ut något. Kvällsmaten smakar bra, pastasoppa och smörgåsar. Skymningen faller och från vår kulle har vi bra utsikt norrut. Molnen gör att det är litet mörkare än vanligt men plötsligt blir det den reva i molntäcket österut och midnattssolen skiner över Ritsem. Det ser mycket vackert ut och vi tar ett kort. Trots att vi är trötta efter allt resande så kan vi inte förmå oss att somna ännu. Pipa och whiskey blandat med småprat och betraktande av naturen gör att jag känner mig helt avkopplad. Men i morgon börjar den riktiga vandringen. Vi lägger oss 00.30 och somnar direkt, jag hann inte ens att ta fram dagboken.