Första utsikten

Petri tror att vägen som det refererades till Claes bok går öster om den höjd som vi har tältat på, mellan en av Akkas lägre branter. Det ser dock väldigt grönt och skogsaktigt ut så jag föreslår att vi gör en brantare stigning på sydsidan för att komma snabbare upp på fjället. Vi gör ett försök och följer min plan. Först måste vi ta oss nedför branten, något som blir extra svårt med packningen på. Väl nere i sänkan börjar så klättringen uppåt. Först hamnar vi bland fallna björkstammar, hala klippor och lerig undervegetation. Tempot är lågt men snart blir det flackare för att återigen börja stiga. Ju högre vi kommer desto färre blir träden och ersätts av ljung och lavklädda stenar. Efter en timma så ser vi precis var de sista björkarna slutar och kalfjället verkligen börjar. Nu ser vi toppen på Sjnjuftjutis på vår högra sida. Fast den är 900 meter ser den i jämförelse med Akkamassivets branta västsida mer ut som en kulle.

När vi så har kommit upp på kammen så sträcker fjällandskapet ut sig framför oss. Hur många gånger man än ser det så häpnar man över naturens mäktighet. Det är som att plötsligt befinna sig i en annan värld. Grönt gräs som samsas med rödfärgad ljung är underbart att se på och vädret håller i sig. Efter en och en halv timma befinner vi oss rakt under Sjnjuftjutis-toppens östra sida. Vi stannar till och försöker orientera oss bland topparna söderut och snart är vi överens vilken som är Niak, vårt första mål. Det är fortsatt molnigt söderut men vad gör det när vi här njuter av blå himmel och sol. Vi beslutar oss för att ta en rast och lägger oss ned och vilar i det mjuka gräset. En av utlöparna från Akka störtar ned i dalen på vår vänstra sida och utsikten är magnifik. Jag tycker det är synd att inte mamma är här och kan se allt detta. Vi stannar och njuter av sceneriet i en knapp halvtimma innan färden fortsätter.

Marken blir nu flackare igen och efter fyrtiofem minuter når vi sjön Sjnjuftjutisjauratj som markerar slutet på Akkas västliga utlöpa. Petri gör ett smart vägval över en liten höjd när vi närmar oss Rakkasjåkkå. Detta är vårt första vad men eftersom den har två förgreningar högre upp så verkar det inte bli något problem. Vi närmar oss och kan höra det bekanta dånet från forsen ju närmare vi kommer. Trots att den är ganska liten är ljudet mäktigt. Petri byter om till träningsskor och försöker hitta en lämplig övergång, medan jag letar mig högre upp längs med förgreningen för att se om jag kan ta mig över med stövlarna. Plötsligt ser jag två vandrare, ett äldre par, där hon står mitt i den första fåran. Det är två av de äldre vandrarna som följde med oss från Ritsem. Jag följer helt enkelt i hennes fotspår och klarar även den andra passagen efter ett tigersprång. Man måste vara försiktig så att man inte ramlar efter att ha hoppat. Petri ansluter och vi fortsätter utan att prata med de andra, man vet ju inte om de vill vara i fred.

Klockan är nu strax 14.00 och vi beslutar att äta lunch så fort ett ställe erbjuds. Vi behöver bara gå ca 300m innan vi når en platå där Sjnjuftjutisjåkkå passerar rakt nedanför oss. Den är hemskt bred och strid och säkert tjugo meter bred. Dånet är öronbedövande när jag går ned till kanten för att hämta vatten. Solen gassar fortfarande och utsikten är verkligen inte att klaga på. Niak är fortfarande molnklädd men man börjar nu urskilja fler detaljer i fjällkedjan. Trots detta är jag en aning orolig. Vi kommer snart att korsa Suotasjåkkå som förenar sig med Sjnjuftjutisjåkkå. Med tanke på den fart som vattnet har här kommer det nog inte att bli lätt att ta sig över. Maten kommer i stället i fokus och vi provar en nyhet för i år, Knorr pastaportion ”Carbonare”. Vi har med extra bacon för att portionerna skall bli större. Såsen är riktigt krämig och smakar mer med extra salt i. Så här långt har maten varit bättre än tidigare.

Dags att bli blöta

Vi bryter upp ganska snart eftersom vi inte vet hur lång tid vi behöver för att korsa Suotasjåkkå. Vi befinner oss nu precis utanför gränsen till Sarek, det kan inte vara mer än någon kilometer kvar. Himlen mulnar igen något och så fort solen försvinner märker vi hur kallt det är i vinden. Underlaget erbjuder dock inga svårigheter, gräs och mindre stenar som blandas i en något kuperad terräng. Efter att vandrat i knappt två timmar och två gånger trott att vi har nått forsen, så ser vi från en platå till slut Suotasjåkkå. Den är stor, det är den största jåkken vi har behövt vada över. Som tur är ser den ganska grund ut men den är bred, säkert mer än tolv meter. Vi går ned och gör en första rekognosering. Av en ren slump hamnar vi direkt på ett ställe som ser lämpligt ut att ta sig över, men erfarenheten säger att man inte skall ta den första platsen. Vi ser sedan att det går en smalare strömfåra bakom den första, något som kan vara vanskligt eftersom det alltid är mer strömt där. Att först ta sig över den breda delen bara för att upptäcka att vi måste vända för att den andra delen är för ström är ingen uppiggande tanke, så vi bestämmer oss för att försöka längre uppströms.

Vi vandrar nu på en kam som är belägen tio meter över forsen. Detta ger oss en bra överblick, men man tycker hela tiden att forsen ser lugnare ut längre bort. Tyvärr blir man lurad av avståndet och de små stenarna är helt plötsligt klippor när vi kommer närmare. Forsen är lika stark men det finns ingen andra strömfåra här. Snart ser vi ett ställe som är litet bredare och det betyder att det inte heller är lika strömt. Petri tycker att vi skall göra ett försök men jag vill ändå ta mig en bit till för att hitta lugnare vatten. Långt uppströms blir forsen så bred att det mest liknar en sjö. Vattnet är lugnt men vi har ingen aning om hur djupt det är. Till slut inser jag det meningslösa med att chansa, så från kammen ser vi ser ut en färdväg mellan stenarna i forsen och går ned till kanten för att byta om. Petri tycker att vi skall ta ett kort med självutlösaren när vi står i kalsongerna och försöker se tuffa ut.

Jag är lite nervös inför att gå i vattnet eftersom det är så brett. Väl i sätter ”fighting spirit” in och Petri och jag delar på oss i försök att hitta en väg. Till en början är det grunt och det mesta man får se upp med är de hala stenarna som vi försöker hitta fotfäste på. Efter fem minuter stannar vi på en större sten och låter fötterna vila från den iskalla kylan, det kan inte vara mer än 2-3 grader. Vi har klarat av en tredjedel när vi fortsätter mot mitten av forsen. Här blir det direkt strömmare och jag går bakom Petri. Kraften i forsen är så stark att staven bara viker sig när man sätter den i vattnet. Man känner de lösa stenarna rulla under fötterna och man måste sätta ned staven med kraft för att få stöd. Jag stannar till för att göra ett vägval. Tittar man mer än tio sekunder i virvlarna så får man svindelkänslor, därför är det så är viktigt att stanna till och fokusera blicken på andra sidan ibland.

Bakom de största stenblocken är det ingen ström alls men vattnet är djupt och når oss upp till låren. Jag börjar märka av kylan och vill att det skall gå fortare, den värsta fienden när man vadar är att ha bråttom. När vi har klarat av den största strömfåran sätter jag ned staven hårt och den försvinner nästan en halv meter ned mellan två stora klippor. Jag har tyngden på fel sida av kroppen och märker att jag är på väg att falla. Rent instinktivt tar jag tag i Petris ryggsäck och hinner tänka hur korkad jag är, om jag faller kan jag dra med mig Petri också. I sista sekunden hittar högerfoten ett stöd mellan två stenar. Om jag hade haft otur kunde jag ha stukat eller brutit foten där. Den sista biten går mördande långsamt och fötterna som jag inte har haft någon känsel i börjar bli ömma, inget bra tecken.

När jag till slut når gräset på andra sidan är jag lättad över att jag hade tur, men börjar direkt ta av mig skorna så att jag kan värma fötterna. Jag uppskattar att vi har varit i vattnet mellan tio och femton minuter fast det känns mycket längre. Det blir en envis kamp mot blöta skosnören och jag svär högt eftersom fötterna värker av kylan. Jag är nära att ta fram kniven och skära upp snörningen men sansar mig och pillar upp dem. Jag tar fort fram ett par torra raggsockor och masserar fötterna i nästan en kvart innan jag kan känna dem igen. Att sedan ta på sig fuktiga stövlar är ingen höjdare.

Vid tröskeln till Routesvagge

Efter vadet är vi rejält trötta och chansningen att gå uppströms har fört oss längre från Niaks sydvästra sida, så har vi en bit att gå innan vi kan runda den och för första gången se Ruotes-vagge. Det finns inga bra tältplatser där vi är just nu så det är bara att bita ihop och fortsätta. Vi gör en kortare stigning och håller ganska högt mot sydvästra sidan. Det är ganska lättvandrat som tur är, inga svåra passager med stenar utan mestadels gräs. Vi rundar sidan efter en halvtimma men känner oss så trötta att vi måste ta första bästa tältplats vi hittar. Benen känns tröga men det tar en kilometer till innan vi hittar ett ställe som duger. Vi reser tältet och äter kvällsmat. Efter maten piggnar vi till något och tar en promenad söderut i hopp om att få en bättre vy över Ruotesvagge. Redan efter bara några hundra meter blir vi belönade när vi ser den enorma dalen breda ut sig. Sikten är ganska bra men Niak och fjällkedjans toppar som sträcker sig söderut är helt molnklädda. Man ser tydligt Sjnjuftjutisjåkkå slingra sig ned mot Ruotesvaratj där mötet med Mikkajåkkå bildar ett mindre delta. ”Varatj” betyder kulle eller klippa på Samiska och brukar vara fristående små toppar, oftast klippformationer. Vi skall vandra den västra sidan och kommer att korsa Ruotesvagge vid varatj, precis där Sjnjuftjutisjåkkå slutar. På så vis slipper vi den forsen helt och hållet men kommer istället att få tas oss över Mikkajåkkå. Det ser ut att vara mycket vatten men också en hel del snö, så har vi tur så finns det snöbryggor som vi kan ta hjälp av.

Vi går tillbaka och kryper in i tältet. Myggen lämnade oss på förmiddagen och vi har inte sett en enda sedan dess. Jag tar av mig stumporna för att smörja in fötterna med hudsalva. De är helt kritvita och svampiga, något som lätt framkallar blåsor och skador i huden. Jag smörjer in och masserar dem noggrant och till slut börjar färgen återvända. Vi tejpar inte ännu eftersom ingen av oss känner några ömma ställen. En påse Gott & Blandat slukar vi innan jag börjar med dagboken. Eftersom jag inte skrev något i går så frågar jag Petri hela tiden, men märker att han har somnat efter fem minuter. Jag skriver färdigt och kollar klockan, den är bara 22.00 men vi är väldigt trötta. Jag somnar själv till ljudet av ett lätt regn som smattrar mot tältet.