Himlen var gråtjock men när vi har stuvat ned tältet så lättar det något. Vi packar ned regnjackorna och Petri behåller sina Goretexbyxor på. Vi kommer i väg 12.00 och nu spricker det upp mer och mer. Bara en kort stund senare så skiner solen från en nästan klarblå himmel. Vi rastar efter bara 45 minuter och gassar i solen. Jag känner mig bara glad att befinna mig där vi just nu är. Vi tar några kort när vi poserar i bar överkropp och ger oss sedan av. Vi fortsätter att vandra på Ruotesvagges ostsida och snart ser vi inte längre Niak bakom oss. Fortfarande befinner vi oss ganska högt upp, men när vi ser sjön bakom Ruotesvaratj så börjar vi vandra nedför så sakta. Klockan 13.00 passerar vi den första renhjorden och ser då också renvaktarstugan vid sjön. Vandringen har varit lätt, precis som vi läste i boken och utsikten är det verkligen inget fel på.

Lunch vid sjön

Vi fortsätter ned till botten av dalen och upptäcker att det är ganska sankt, halvfrusna vatten-pölar och gungflyn. Vi når sjön och sätter oss på en gräsbevuxen liten kulle för att vila och njuta av utsikten. Sjön framför oss breder ut sig och är helt stilla. Man ser Ruotesvagges toppar spegla sig i sjön och Kisuris massiv i bakgrunden ramar verkligen in det hela. Det är som att se på ett vykort. Jag tänker på mamma igen; tänk om hon hade kunnat vara här och upplevt det som jag nu ser. Sjön är faktiskt frusen runt om i kanterna vilket åter påminner oss om den kalla våren. Vi tar kort på varandra med hjälp av stativet och börjar sedan tänka på lunchen eftersom Petri är hungrig. Vi hittar snart några stenblock som erbjuder lite skydd mot den kalla och tilltagande vinden. Det blir faktiskt så kyligt att vi tar på oss fleecetröjor  och mössor. Pasta med bacon låter inte som någon större variation men de olika såserna har en disktinkt smak, så det känns inte som upprepning. Nu sitter vi nära Smailajåkkå där den forsar nedför fjället och sedan följer Ruotesvagge söderut. Här uppe är forsen kraftig och jag tvivlar på att det går att vada över.

Efter maten gör vi en snabb utvärdering av läget. Forsen drar med sig mycket löst grus och sediment som för-vandlar den till en grå-brun sörja. Det är helt omöjligt att se botten och bestämma hur djupt det är. Dessutom är det flera strömfåror, tre eller fyra stycken. Jag tycker att vi skall ta den säkra men jobbigare vägen och följa Smailajåkkå rakt uppför fjällsidan tills vi hittar en snöbrygga. Där vi står nu ser det hoppfullt ut eftersom snön ser ut att sträcka sig ganska långt ned. I värsta fall får vi fortsätta ända upp till glaciären Ruotesjekna där vi helt säkert kommer över. Himlen är fortfarande halvmulen men inga regnmoln syns i närheten och sikten är god här nere. Petri ger efter lite övertalning med sig (han bara älskar utmaningar i iskalla forsar) och vi tar sikte på en punkt som ser ut att erbjuda en bra väg uppför.

På hög höjd över Smailajåkkå

Vi bryter upp klockan 15.00. Till en början är det extremt blött och Petri får ta en lång omväg innan vi åter får fastare snö under fötterna. Nu börjar stigningen, först flack men sedan brantare och brantare. Vi blir varma av ansträngningen men svalkas av att vinden blir ännu kallare ju högre upp vi kommer. Jag knyter halsduken om mig för att inte bli nedkyld i onödan. Smailajåkkå störtar nu nedåt med full kraft på vår vänstra sida och eftersom det inte finns några ställen att ta sig över ännu så vi fortsätter uppför. Efter en timma ser vi en plats som ser hoppfull ut, men snöbryggan vi såg från höjden visar sig bara vara en snötunga som sticker ut från en av vindlingarna som forsen tar. Vi kämpar på och märker att vi börjar bli törstiga. Eftersom det inte finns rinnande vatten så här högt upp smälter vi lite snö och äter ett par druvsockertabletter.

Så här högt upp ser vi nu tydligt glaciärgränsen som ramas in av toppen på Ruotestjåkå som ligger på vår högra sida. Landskapet är vackert och ödsligt, bara forsens dån bryter tystnaden. Det över tusen meter branta stupet är så nära oss att jag känner lite olust över tanken på vad en lavin skulle göra i detta ögonblick. Efter ytterligare en halvtimma har vi nått glaciären och vandrar över en tjugo meter bred snöbrygga. Petri går först och jag följer på behörigt avstånd. Det har tagit på krafterna, så vi vilar en stund stående innan vi korsar glaciärtungan över passet. Det tar bara knappt 30 minuter innan vi når fast mark på andra sidan. Det är i alla fall vad vi tror, men när Petri sätter ned fötterna visar det sig vara en blandning av blöt lera och småsten. Han sjunker ned till kängskaften och lyckas precis hålla balansen och ta sig upp igen. Hela branten är här ett gungfly, som kvicksand fast med lera och vi tvingas ta ytterligare en omväg över snön för att undvika detta. Petris kängor är helt gråa av leran och det är svårt att torka av dem i den kalla snön, hoppas att infettningen inte har blivit förstörd.

Omvägen har nu fört oss högre upp närmare nästa snöklädda glaciärpass mellan Kaska- och Påisatjåkå. Petri kommer med förslaget att gena över passet för att slippa runda Påisa. Det ser ännu brantare ut uppför och en låg molnbas gör att vi inte vet hur sikten kommer att vara. Detta skulle dessutom göra att vi avviker från färdplanen mer än nödvändigt. Vi följer den planerade vägen men går högt för att undvika mer lera. Det blir att kämpa på en timma till innan vi på hala klippblock till slut rundar Påisa. Helt plötsligt lossnar mitt överdrag till ryggsäcken och det visar sig att resåren har släppt, otur. Petri hjälper mig att laga det provisoriskt och jag hoppas att det sitter kvar. I nästa ögonblick trampar jag snett och det knäpper till i mitt knä. Detta känns inte bra så jag hoppas att vi kan vila för natten snart. Utsikten över Ruotesvagge är i alla fall fantastisk här uppe. Omvägen vi har tagit runt Smailajåkkå har dock varit lång och tröttheten kommer krypande. Vi kommer i morgon att följa dalgången längre ned så det finns ingen anledning att fortsätta vandra så här högt upp. Tältplatserna här är dessutom begränsade så vi tar oss nedför en bit för att kunna slå läger. Snart hittar vi en mjuk plats i gräset och slår upp tältet klockan 20.00.

Vi kalasar på pastasoppa och rökt kött, som avslutas med kaffe, whiskey och pipa. Molnen börjar spricka upp både norr- och söderut ända ned mot Smailaträffen, vilket lovar gott för i morgon. Vi kryper in i tältet och tar av oss tejpen på fötterna. Det blir fotografering av fötterna innan vi somnar strax efter 22.00.