Vi tar ut liggunderlagen och passar på att torka oss när solen tittar fram. Det blir en lugn frukost och vi kommer inte i väg förrän klockan 12.00. Efter gårdagen är det skönt att inte stressa utan att kunna slappna av och vila ut. Först tar vi oss över några block och fortsätter sedan på snö och gräsbevuxna klippor. Vi håller ett ganska högt tempo eftersom det blir lättare att gå desto närmare Smailaträffen vi kommer. Efter en timma ser vi en rolig klipp-formation litet högre upp på fjällsidan. Det ser ut som en balle som sticker rakt ut i luften. Eftersom vi har haft en lugn dag så beslutar vi oss för att ta oss upp och fotografera den. Vi blir kvar ca tjugo minuter och passar på att vila oss innan vi fortsätter.

Smailaträffen

Vi tar sikte litet längre ned och vandrar först en längre sträcka på snö, innan vi börjar närma oss Ruotesvagges södra utlöpa. Eftersom dalen nu vidgar sig så ersätts snön mer och mer av gräs och tuvor. Vi följer nu botten när vi är på väg ut ur dalen. Vi ser en mindre kulle framöver och slår vad om hur lång tid det tar att komma dit. Petri vinner eftersom det bara tar 18 minuter (han gissade 20 minuter och jag 25). Klockan har nu hunnit bli 14.30 och vi stannar här för att äta lunch. Trots att vi nu befinner oss lägre ned så måste vi ta på oss tröjor under jackorna för att inte bli kalla i blåsten. Vi ser nu Mikkastugan vid Smailaträffen som en liten prick söderut, och med den utsikten äter vi Tortellini och kalops. Vi bryter upp 15.40 för att avverka de sista tre kilometrarna dit. Man märker att detta är ett populärt vägval, stigen blir tydligare ju mer vi närmar oss Mikkastugan.

Vi når Mikkastugan 16.30 och upptäcker att det står ett torrdass här. Jag kikar in i stugan med nödtelefonen, och läser i en bok som ligger uppe på telecentralen. Här kan man skriva in datum, vem man är och vart man är på väg. Det sista inskrivna meddelandet är från det yngre paret som vi pratade med på färjan från Ritsem. Enligt boken passerade de för bara en timma sedan! Undrar vilken väg de tog och hur de nu väljer att ta sig till Saltoloukta. Petri besöker dasset och jag tar en sväng runt Mikkastugan. På andra sidan Smailajåkkå ser jag nu det äldre paret vi mötte vid Rakkasjåkkå i söndags. Det betyder att de har vadat Mikkajåkkå, något som kan vara mycket vanskligt. Medan jag besöker dasset så tar sig paret över bron som korsar Smailajåkkå och börjar prata med Petri.

När jag kommer dit hör jag att de talar finska så det var ju tur att Petri var med. De skall vidare västerut genom Alkavagge mot Samevistet i Staloluokta. Ungefär den vägen vi hade planerat –96. Vi pratas vid under ett par minuter innan de fortsätter tillbaka över bron igen. Eftersom det inte finns någon anledning för oss att stanna här heller så tar vi på oss ryggsäckarna och korsar bron. Bron korsar Smailajåkkå som störtar fram i en smal och djup ravin, säkert tre meter nedanför. Eftersom ravinen här är så smal så får vattnet extra kraft och vattnet kokar nästan. Vi är över bron och klockan har blivit 17.00. Eftersom eftermiddagen börjar lida mot sitt slut så är det tältplats som gäller. Marken är bitvis sank och består mest av gräs, så vi måste söka lite höjd för att hitta ett torrare ställe.

Vi stiger en bit och gräset ersätts med lågt buskage och videsnår. Vinden tilltar något och ett lätt duggregn börjar falla. Jag rättar till ryggsäcksöverdraget men struntar i att byta om till regnbyxor, i alla fall tills vidare. Efter en ytterligare stigning så blir marken mer ojämn och stenig. Ljungsnår dominerar när vi följer Matutjåkkå österut. Efter trettio minuter passerar vi forsen Matujåkkå över en snöbrygga. Himlen är nu helgrå och regnet ökar. Bara hundra meter senare ser Petri en platå som skulle kunna bli en bra tältplats. Det sluttar något men i brist på bättre så duger den. Vi tar av oss ryggsäckarna och jag byter om till regnbyxor. Petri tycker att vi skall gå en rekognoseringsrunda i hopp om att hitta ett bättre ställe. Efter bara hundra meter stannar jag till och väntar på att Petri skall komma tillbaka. Nu känner jag att vinden har ökat och regnet gör mig riktigt frusen. Jag tar på mig mössa och vantar, ingenstans finns det skydd mot vinden. Efter tio minuter som känns som en timma kommer Petri tillbaka men har inte lyckats hitta något annat. Vi skyndar tillbaka till ryggsäckarna och sätter upp tältet så fort vi kan för att kunna krypa in och torka oss, mina händer är stelfrusna i blåsten.

Vi packar in ryggsäckarna så gott det går på den regnvåta marken. Vi låter dem ligga på överdraget för att inte få sakerna blöta i onödan. För att få upp blodsockret så äter vi lite godis under tiden. Klockan 18.30 gör vi i ordning varma koppen och tortellini i absiden. Värmen från grytorna och maten piggar upp, men tanken på att vädret kan förstöra vårt andra försök till toppbestigning gör oss lite sura. Mina regnbyxor är helt genomvåta på framsidan så jag måste försöka få dem torra. Först låter jag de rinna av i absiden och sedan hänger jag upp dem inne i tältet. Den kalla snålblåsten rister tältet och regnet smattrar med varierande intensitet. Petri går ut för att hämta vatten och pinka, men jag orkar inte ta mig ut i vätan trots att min blåsa vill annorlunda. När Petri är tillbaka berättar han att han har sett en liten ljusning över Låddepakt, en ganska klen tröst eftersom det är en hel dagsmarch härifrån. Vi kryper ner och jag har på mig alla kläder som går att sova i, inklusive mössa och vantar. Strax efter 22.00 somnar vi, mitt humör har väl varit bättre.