Svarta Spetsen

Klockan 12.00 ger vi oss av. Petri har fullt regnställ men jag tar bara jackan på mig och låter byxorna ligga i en av fickorna (den enda fördelen med mina byxor är att de inte tar någon plats). Vi har fleecetröjorna under jackorna med vantar och mössor på, samt ett förråd med Dextrosoltabletter. Det börjar direkt med en brant stigning över gräs och klippor, och snart tornar Tjågnåris klippsida upp sig på vår högra sida. Framför oss börjar snön breda ut sig och det är inte riktigt lika brant. Efter en kort stund tittar solen fram och vi blir rejält upprymda. Jackorna knäpps upp och extraklädseln tas av. När solen försvinner bakom en molnslöja åker samma plagg på igen och ansträngningen gör att man svettas. Vi ser nu kanten på den ås som snön bildar. Det börjar stiga igen och efter en halvtimma ser vi passet mellan glaciärerna Mikkajekna och Sarektjekna.

På vår vänstra sida följer vi den vackra klippformationen och kammen som Matutjåkkå bildar. Helt plötsligt sopas alla moln bort och solen skiner från en klarblå himmel. Det vita landskapet mot de mörka klipporna och den blå himlen är så vackert att man kan titta på det hur länge som helst. Jag tar ett kort på Petri i detta sceneri, hoppas att det blir lika bra som det ser ut. Vi har nu nått toppen på snöbranten. Sareks inre toppar breder ut sig i fjärran. Vi har nu bara att ta oss uppför en sista brant innan vi når Svarta Spetsen. Det blir en brant stigning på två hundra meter med lösa stenar och hala klippor, ett arbete som kräver total koncentration. Vi når toppen och förstår varför den heter Svarta Spetsen. Två toppar som förenas med en kam bildar ett par fingrar med bråddjupa stup i öster. Utsikten är magnifik mot Vuoinestjåkå och Sarvatjåkå som avskiljs av glaciären Tjågnorisjekna. Tyvärr är sikten mot Rapadalen helt mulen på grund av det sämre vädret längre ned. Vi tar flera kort och njuter av vyerna. Klockan 14.15 börjar vi nedstigningen. Jag drabbas av huvudvärk vilket kan bero på att vi antagligen har druckit för litet. Tillgången på rinnande vatten så här högt upp är inte den bästa.

Vi kommer rakt på tältet klockan 15.35 och gör middag direkt. Duggregnet och blåsten började så fort vi nådde tältet, det verkar som om platsen är hemsökt av dåligt väder. Vi äter i tältet och faller ihop av trötthet efteråt. Efter en timma vaknar vi och stärkta efter maten bestämmer vi oss för att packa ihop och lämna denna trista plats. Solen skiner över andra sidan Pielaslätten så det är lika bra att fortsätta, det är ju ändå åt det hållet som vi skall. Tyvärr tilltar min huvudvärk så jag tar ett par tabletter innan vi ger oss i väg, hoppas att jag inte har dragit på mig en förkylning i den kalla vinden. Klockan har hunnit bli 17.30 men vi skall inte längre än till Pielavaratj, en mindre klippa som ligger på slättens södra sida. Förhoppningsvis är det inte längre än ett par timmar dit. Det enda som kan bli problem är den sista forsen Pielajåkkå som vi måste ta oss över. Efter vandringen –94 så minns vi inte att det var någon större fart på den, terrängen är så flack att vattnet inte får någon fallhöjd. Möjligtvis kan det vara bredare och djupare, men eftersom det är ett mindre delta så borde vi hitta förgreningar som är lättare att ta sig över.

Till en början är det ganska brant så vi tar sikte lägre ned. Strax hittar vi faktiskt en mindre upptrampad stig och det dröjer inte länge förrän vi hör dånet från Tjågnårisjåkkå. En bred snöbrygga täcker forsen så det ser riskfritt ut. Bryggan är ca fyra meter tjock men har ett par större sprickor i sig. Vi sicksackar över snön för att undvika dessa och är snart över. Det planar ut och snart är vi på gränsen till Pielaslätten. Vinden har vi haft i ryggen och det sporadiska regnandet övergår nu i snöblandat, helt otroligt så här års! Vattnet i deltat är som vi minns, lugnt men ganska brett. Det tar en stund innan jag hittar ett ställe där jag tar mig över. Petri vill naturligtvis undvika att byta om så jag slänger ut ett par stenar på ett ställe så att han tar sig över torrskodd. När vi når Pielavaratj upptäcker vi att rinnande vatten har blivit en bristvara. Eftersom vi hade tänkt ta det lugnt i morgon så fortsätter vi en bit till, samma väg som vi tog mot Låddepakkt 1994. Här vet vi att det finns bättre platser att tälta på.

Efter en kortare stigning ser vi äntligen åter ut över början på Rapadalens väldiga delta. Det är svårt att förstå att det var sex år sedan vi var här sist. Det visar sig snart att tillgången på tältplatser är sämre än vad vi minns. Det är ganska sluttande överallt och regnet (som nu har upphört) har gjort marken sank på de ställen som är någorlunda plana. Vi tar av oss ryggsäckarna för att vila vid ett tillfälle och när jag lyfter upp den igen så lossar remmen som håller ena axelbandet. Först blir jag orolig för att det har gått av, men en närmare inspektion visar att remmen bara har krupit igenom metallfästet. Efter en snabb reparation fortsätter sökandet. Vi får leta i nästan en halvtimma innan vi hittar ett hyfsat ställe med rinnande vatten i närheten. Klockan är 20.30 när tältet äntligen är på plats.

Det är fortfarande uppehåll, men himlen är mulen, typiskt att det vackra vädret försvann när vi kom hit. Kvällsmaten kan vi i alla fall äta ute för omväxlings skull och vi lägger oss klockan elva. Petri sover som vanligt när jag läser upp vad jag har skrivit i dagboken. Vinden har mojnat och det är helt tyst och stilla, bara ljudet från bäcken utanför tältet fyller mina öron när jag somnar.