Petri och jag vaknar samtidigt vid 08.00. Vi har haft en förskräcklig natt. Dånet från Pastajåkkå höll mig vaken i nästan 2,5 timmar innan jag till slut somnade. Jag har i och för sig bara vaknat två gånger, men hade då svårt att somna om på grund av det kraftiga ljudet. Petri har inte haft det mycket bättre, så vi är inte speciellt utvilade. Petri tar sig ut ur tältet för att koka nudlar men jag kan inte förmå mig att äta just nu. Efter en kort stund kommer han tillbaka in i tältet och vi somnar om. När vi återigen vaknar känns det riktigt varmt och efter att ha öppnat tältduken i absiden så flödar solen in. Vi tar med oss liggunderlagen och går ut. Sedan slappar vi i bara överkroppar och långkalsonger i solen ungefär en halvtimma. Helt plötsligt går solen i moln och vi återvänder till tältet. När solen sedan kommer tillbaka ligger vi uppe på sovsäckarna med huvudena ute i absiden och gottar oss en halvtimma till.

Till slut gör jag slag i saken och fixar frukost. Vi tar det lugnt och gör oss så sakta i ordning för att lämna platsen vid 11.30. Efter den jobbiga natten behövde vi den extra vilan och nu har vi hela dagen på oss att vandra till Samevistet i Rinim. I morgon bitti skall vi bli hämtade av Erik-Ivar som kör motorbåt åt vandrare på sjön Sitojaure. Detta blir vår sista dag i Sarek och det är med blandade känslor som jag tar på mig ryggsäcken. Vi har nu varit ute ett tag och bekvämligheterna hemma börjar locka, men vädret och naturen de sista dagarna har varit helt fantastiska.

Till en början är det ganska jämt underlag med gräs och enstaka snösträngar. Men ju närmare vi kommer Pastavaratj där dalen kröker sig svagt år nordost, desto stenigare blir det. Konstigt nog ser det grönare ut på andra sidan Pastatjåkkå med enstaka vattenfall och platåer utmed den brantare fjällsidan. Vi korsar några längre snötäcken och är vid Pastavaratj klockan 13.00. Vi stannar för en kortare rast och fotograferar den väldiga klippformationen. Här är alldeles för stenigt och lerigt för att äta lunch, rent rinnande vatten är för ovanlighetens skull också en bristvara. Vi måste vandra ett stycke till innan det blir mat. Efter att ha passerat Pastavaratj blir det litet grönare och strax före 14.00 hittar vi en torr plats i en liten slänt med vatten intill.

Farväl till fjällen

Vi äter och vilar i en dryg timma, och kommer iväg klockan 15.00. Precis när vi skall ge oss av kommer det ett lätt duggregn och vi tar på oss regnbyxorna. Efter bara tio minuter slutar regnet och jag måste ta av mig överdragsbyxorna för värmens skull. En halvtimma senare tar vi fram kartan för att se hur långt det är kvar innan dalen slutar och vi skall vika av söderut ned mot Rinim. Vi tror att vi ser slutet på Pastavagge men efter ytterligare en stund upptäcker vi att det är längre bort än vad vi trodde. Vi följer nu Pastajåkkå ganska nära och så här i början av flödet är forsen mycket lugnare. Vi passerar den sista dalen lågt, och får göra ett mindre hopp över en sista liten fors. Nu måste vi bestämma oss för hur vi skall fortsätta. Det är nu grönare med gräs och ljung som ersätter klipporna och den steniga terrängen som vi lämnar. Det ser dock väldigt brant ut ned mot Pastajåkkå, på sina ställen nästan lodrätt. Högre upp är det flackare men det innebär en jobbig stigning. Som tur är får frågan ett eget svar när en stig helt plötsligt tar form framför oss. Det är nog ett populärt vägval att ta sig till och från Sarek genom Pastavagge, och en stig så här i slutet på vandringen känns faktiskt inte helt fel. Vi fortsätter på den smala och vindlande stigen som till en början för oss uppåt en bit. Härifrån är utsikten över Pastajåkkå och sluten på dalen mycket fin.

En knapp kilometer innan vi rundar den sista toppen i dalen, Takartjåkkå, möter vi ett par vandrare i vår ålder. Det är en kille och en tjej och vi börjar pratas vid. De är nog inte så erfarna och vill veta mycket om väder och vägval. De berättar att de kommer från Sitojaurestugorna och har åkt över till Rinim med Erik-Ivar. Han skall köra tillbaka ett annat par i eftermiddag, så om vi vill kan vi åka över redan då. Det låter tryggt att han vet att vi är på väg så att det inte har blivit någon missuppfattning om tiden och platsen. Vi tar farväl av paret och ökar tempot en aning. Det hade ju varit kul att åka med redan i eftermiddag, färden är ju ändå slut och den sista biten tillbaka till Saltoluokta är bara en transportsträcka.

Rinim

Efter att ha rundat Takartjåkkås nordsida breder ett enormt gärde ut sig ned till Samevistet i Rinim. Nästan fem kilometer nedför med gräs och ljung är skönt för trötta fötter. Till en början följer vi en tydlig stig, men ju närmare Sitojaures nordspets vi kommer desto svårare blir det att följa den. Till slut vandrar vi på egen hand, men det är inga problem med orienteringen eftersom vi vet ungefär vart vi skall.När vi bara har någon kilometer kvar blir det helt plötsligt sankare och Petri får ta ett par omvägar för att inte väta ned sina kängor i onödan. Videsnår börjar torna upp sig och marken blir stenig och ojämn. Efter en kort stund måste vi stanna till för att ta en paus och diskutera vägvalet. Vi har nu en mindre topp (1045m) på vår vänstra sida så vi tar höjd dit för att på så vis undvika den snåriga terrängen. Till en början kommer vi fort fram men snart blockerar en tät björkskog vår väg även här uppe. Petri vill utmana björkarna men enligt kartan så måste vi ändå snart vika tillbaka ned till höger för att komma rätt, så jag envisas med att vi tar oss genom videsnåren den sista biten. Då slipper vi också de flesta av myggen som säkert frodas i björksnåren. Efter ett par hopp över mindre vattendrag så avtar videsnåren snabbt, skönt att jag får göra ett bra vägval någon gång också! Vi ser renstängslet ungefär 17.30, och följer det en bit. Vi är inte helt säkra på vilken plats han menade, men en mindre kulle där man har utsikt över sjön måste vara rätt ställe. Nu ser man hur stor sjön Sitojaure är. Vattnet är spegelblankt och även om det är mulet ser man mycket långt.

Efter att ha smetat på myggolja så går vi på en liten upptäcktsfärd. Snart märker vi att Rinim bara består av några förfallna kåtor och ett modernt fritidshus alldeles nedanför kullen. Det finns bastu, vedeldad rök och en mindre kåta i dåligt skick nere vid en brygga, men ingen båt. Petri ser sedan en mindre plasteka med utombordare uppdragen i ett buskage en bit från bryggan. Den ser lite för liten ut för att köra flera personer i så vi antar att Erik-Ivar redan har åkt. Huset tillhör antagligen honom, här kan han koppla av och fiska medan han väntar på körningar över sjön. Vi knackar på men huset är tomt och låst. Det verkar i alla fall som om någon var här nyligen, fönsterluckorna är öppna och det hänger en ryggsäck och några andra saker på verandan.

Vi går tillbaka till kullen och hittar ett plant ställe för tältet. Lingonris och ljung är nytt för oss att sova på, men det verkar mjukt. Det är lite stenigt, så vi får sparka bort några stycken för att kunna sova bra. Medan vi tar fram tältet börjar ett lätt duggregn falla, men vi får upp tältet fort så vi hinner inte bli blöta. Väl inne känner jag hur gott det fuktiga lingonriset luktar, en angenäm doft av bär och skog. Efter kvällsmaten i absiden så måste vi för första gången sanera tältet från mygg. De har ökat i antal och är ganska närgångna, men myggoljan skyddar oss effektivt. Jag kollar så att väckningen på armbandsklockan fungerar och sätter den på 06.00. Hoppas att klockan går rätt så att vi inte försover oss imorgon. Sockorna är genomvåta och fötterna är fuktiga och helt vita, inte bra inför den sista etappen på Kungsleden i morgon. Trots att jag kunde torka stövlarna för ett par dagar sedan är de helt sura inuti igen. Jag torkar fötterna så gott jag kan med hjälp av ett par raggsockor. Sedan tejpar vi fötterna eftersom underlaget i morgon blir hårdare och mer ansträngande på Kungsleden. Vi lägger oss 20.00 och är ganska trötta, men ser fram emot i morgon kväll, då blir det riktig mat och pilsner!