Två förtvivlade vandrare

Klockan blir 08.00 och vi ser inte skymten av någon båt. Sikten är god och vi vet ju varifrån han kommer, så vi borde ser eller höra honom långt innan han är framme. Jag hade snarare trott att han skulle vara tidig för att hinna lägga till och stuva in våra saker, men vi har ju ingen aning om hur detta fungerar. När klockan är 08.30 framkastar Petri den föga tilltalande idén att Erik-Ivar trodde att det var klockan åtta på kvällen istället för på morgonen. Vi kullkastar den snart, dels beroende på hur tydligt jag var med tid och plats när vi talades vid på telefon, och dels med tanke på att vandrarna vi mötte i går berättade att han hade en körning klockan 08.00 på morgonen. Vi går planlöst omkring på den lilla kullen i ett försök att hålla värmen i kängorna och spanar ut över sjön i hopp om att få se skymten av en båt. Det är klart och stilla men vi hör eller ser ingenting i fjärran. Petri kommer då med en ny teori. Kanske har han väntat in några andra som skall över till vår sida, men klockan 09.00 verkar detta inte heller troligt. Han vet ju att vi väntar på honom och att vi i så fall skulle bli oroliga när vi har bokat detta så långt i förväg.

Vi lämnar kullen och går ett par varv runt huset. Vid bryggan ser vi dunkar med motorolja och annan bråte men ingen Erik-Ivar. Tvivlen börjar nu gro på allvar. Är det rätt plats? Har han förstått från vilket håll vi kommer? Är datum och tid rätt? Minuterna släpar sig fram och klockan 09.30 så börjar jag tro att han inte kommer att dyka upp. Kanske har han fått problem med båten, men han måste ju ha en i reserv eller möjlighet att låna av någon eftersom han vet hur beroende vi är av honom. Där vi står just nu är vi helt utlämnade. Vi har bara mat för dagens sista etapp kvar och vi har ingen möjlighet att ta oss härifrån. Närmaste väg till civilisationen är flera dagsmarscher bort, så för att komma härifrån måste vi ha hjälp.

När klockan är 10.00 så börjar vi göra upp planer för hur vi skall klara oss. Först tänker jag på att få igång snurran på den mindre ekan men eftersom den saknar åror är det helt uteslutet. Sjön är närmare en och en halv mil lång och att ro den biten är inte att tänka på. I värsta fall så bryter vi oss in i fritidshuset. Vi har två middagar och rinnande vatten, mer än tillräckligt för att klara oss flera dagar om det skulle behövas. Fjällräddningen arbetar ju på det viset att de följer färdplanen från början till slut så det kan ju dröja innan de kommer till Rinim. Det är ju inte speciellt kul för alla där hemma att behöva vänta i ovisshet heller. Vi beslutar för att vänta till 12.00 innan vi slår upp tältet på kullen för att synas och sedan tar oss in i stugan. När klockan är 10.15 går vi tillbaka till kullen och spanar igen. Plötsligt säger Petri att han tycker sig se en liten prick långt ute vid den höga toppen som sticker upp vid sjöns strand. Jag anstränger ögonen till det yttersta och vi stämmer av var vi tror att vi ser den. Jag vet ju att vi så gärna vill se något så ögonen kan spela en spratt, men vi är överens om att pricken rör sig något i sidled. Kan det verkligen vara båten?

Till slut ser vi att det verkligen är något där ute, och hoppet stiger. Det underbara ljudet av en motor hörs nu svagt i fjärran och nu råder det inget tvivel längre. Båten verkar följa sjökanten av någon anledning och plötsligt försvinner den bakom en grön udde. Vad är det som händer? Vi förstår ingenting. Tiden släpar sig fram men båten dyker inte upp igen, kanske är det bara fiskare som är ute. Hopp förbyts i förtvivlan och till slut ser vi båten, men bara att förlora den igen bakom nästa udde. Den var nu så nära att vi kunde urskilja tre eller fyra personer i den och den lägger till vid ett buskage ungefär tre hundra meter ifrån oss. Varför använder han inte sin brygga? Vi vet ju inte om han har sett oss, så jag funderar på att springa bort och hejda honom. Tyvärr inser jag att det inte är en chans att hinna dit innan han har lagt ut, så jag kutar ned till bryggan där Petri står. Vi kan nu bara hoppas att han har sett oss och långa sekunder förflyter innan han äntligen sätter stäven åt vårt håll!

Vi går ombord och klockan 10.30 börjar en kall och skumpig färd i 25 knop mot Sitojaure-stugorna. Nu förstår vi varför han gick så nära kanten på sjön, mot Rinim är det väldigt grunt överallt och han följer bukterna nära land i tio minuter innan vi sätter full fart ut på mitten av sjön. Han har fullt oljeställ och Helly Hansen tröja på sig. Skyddskåpor för öronen och en skinnkeps pryder det stora huvudet. Han är i femtioårsåldern och ganska bred och satt. Många fina rynkor i det snälla ansiktet gör att han ser lite Samisk ut. Efter en knapp halvtimma ser vi stugorna men också en barriär av stenar som förrädiskt sticker upp ur vattnet. Erik-Ivar ställer sig upp och drar av gasen precis när vi tror att han skall köra upp på klipporna. Nu börjar en långsam slalomfärd mellan orange käppar och grenar nedstuckna mellan stenarna som markeringar för den enda framkomliga vägen.

En oväntad fika

Vi kliver ur båten och går upp mot STF:s fjällstation som ligger i anslutning till bryggan. Den ser ganska nybyggd ut till skillnad från de andra husen i närheten. En helikopter lyfter alldeles i närheten, antagligen fiskare som skall ut och pröva lyckan. Jag frågar Erik-Ivar om han hade fått några problem och han berättar att motorn hade slutat fungera i morse. Som tur var hade han en reservmotor men det tog en stund att byta ut den trasiga. Helt oväntat frågar han om vi har lust att komma in i fjällstugan på en kopp kaffe. Jag tvekar litet eftersom vi redan är nästan tre timmar försenade. Vi hade ju planerat middag i Saltoluokta och vet inte när de stänger köket. Som tur är ångrar jag mig, och tänker att det inte är varje dag man får chans att prata med en sådan här kille. Vi lämnar ryggsäckarna utanför och kliver in.

Först kommer man till en mindre tambur med toaletter. Det luktar färskt trä och Erik-Ivar berättar att det är helt nybyggt. Det stora rummet fungerar som sovrum och kök. Tre våningssängar och ett köksbord med utsikt över sjön ramar in det hela. Medan Petri hämtar pulverkaffe från min ryggsäck häller jag upp vatten ur en stor rostfri hink som står under köksbänken. Sedan tänder jag gasolköket. Det känns riktigt lyxigt efter de förhållanden som vi har levt under den gångna veckan. Vi småpratar om väder och vind medan vi väntar på att vattnet skall koka. Konstigt nog har han inte varit i Sarek så mycket, vi är nog mer beresta där än honom. Han berättar om när han besteg Tjågnoris, en topp alldeles i närheten av Svarta Spetsen. Sedan får vi reda på att fritidsstugan i Rinim tillhör Per Kuminen som också kör folk över Sitojaure, mest från Rinim. Erik-Ivar säger att detta är sista året som han själv hämtar folk som han gjorde med oss. Han har vid ett flertal tillfällen åkt över bara för att upptäcka att resenärerna inte har dykt upp, framför allt gör vädret att färdplanerna kan ändras för vandrare.

Sedan förstår vi vilken tur vi har haft när Erik-Ivar säger att han inte kan lämna bryggan om vinden blåser från fel håll. Det är så grunt och svårt att lägga till här att förhållandena måste vara gynnsamma om det skall fungera. Helt plötsligt kommer jag ihåg att jag har whiskey kvar och frågar om Erik-Ivar nyttjar starkt. Han lyser upp och nickar så jag hämtar flaskan från ryggsäcken. Jag låter flaskan stå på bordet, men inte förrän jag själv häller en rejäl skvätt i kaffet gör han likadant. Det känns som det behövdes efter pärsen vid Rinim och jag tror inte att han brukar bli bjuden på kaffehalv före elva på förmiddagen!

Vi betalar för båtresan och börjar den sista sträckan av vandringen klockan 11.25. Vi har nu två mil på Kungsleden framför oss. De vi mötte innan Rinim hade klarat sträckan på knappt åtta timmar, men hade tyngre packning och tog det ganska lugnt. Vi räknar med att klara det på sex timmar inklusive en kort lunchrast. Vi lämnar björkskogen efter bara en halv kilometer och efter en stigning så ligger den två mil långa sträckan till Saltoluokta som en kal platt ljungbeväxt hed framför oss. Leden är hårt upptrampad, men lättvandrad, så vi kan hålla ett högt tempo.  Tyvärr är landskapet allt annat än inspirerande. Fjälltoppar som vi bodde vid för en dag sedan syns nu bara avlägset i fjärran. Ljung och ris med inslag av vindpinat gräs är tråkigt i längden. Rinnande vatten är också en bristvara, så vi dricker så fort vi kan komma åt, de sista paketen med Dextrosol-tabletter kommer också väl till pass.

Efter en och en halv timma stannar vi för en matrast. Vi struntar i den sista portionen frystorkat och pressar istället i oss de sista torra mackorna och äter mer druvsocker. Med Detta tempo klarar vi oss utan mat och dessutom hägrar restaurangen i Saltoluokta. Efter en timma och femtiosju minuter passerar vi en skylt som förkunnar att halva sträckan är avklarad. Uppiggade av detta skämtar vi om att klara hela sträckan på under fyra timmar, kanske ett rekord på gång? Vid 14.30 ser vi äntligen slutet på sträckan när randen av björkskog som markerar nedstigningen till Saltoluokta blir synlig framför oss. Vid 15.00 är vi återigen omgivna av de täta björkarna och leden ringlar sig nu brant nedåt mot den väldiga sjön Akkajaure. Vi kollar klockan, och eftersom vi båda är tävlingsmänniskor så gör vi en sista kraftansträngning för att till slut nå informationsskylten vid Saltluokta 15.20. Det betyder att vi har vandrat 20km med packning på tre timmar och femtiosex minuter, inte illa!

Åter i civilisationen

Vi pustar ut och Petri tar ett kort på mig vid skylten. Området är ganska stort med flera låga byggnader och ett par större som samsas mellan björkdungarna. Hela stället är välskyltat med pilar som visar till alla ställena på området. Det första vi gör är att leta reda på huvud-byggnaden för att boka ett rum och se till att vi får middag. Efter tio minuter tar vi av oss ryggsäckarna, och lämnar dem vid trappan utanför dörren till det stocktimrade huset. Det är byggt i två våningar och ser ganska gammalt ut, men stilen passar perfekt för ett fjällhotell.

När vi öppnar ytterdörren slår ett varmt gult ljus mot oss. Rakt framför oss i gillestugan ligger receptionen och till vänster i hörnet flammar en öppen eld behagligt. Ett stort bord står närmast utgången och pryds av ett par tända fotogenlampor. Det sitter ett par människor där men hela rummet är tyst och stilla när blickarna riktas mot oss. Vi går fram till disken och välkomnas av en ung kille i 20 års åldern med ljust hår. Efter att ha frågat om priserna på rummen bestämmer vi oss för ett mindre rum i en av barackerna med dusch och toalett i korridoren. Det är ingen större mening att lägga hundratals kronor för en övernattning och efter en vecka i fjällen så är det enklaste vandrarhemmet rena hotellet för oss.

Killen bakom disken hämtar våra väskor som vi lämnade i Kebnats och vi bokar plats i matsalen som ligger i rummet bredvid. En griffeltavla på väggen vid spisen förkunnar att kvällens måltid består av nyfångad röding med vitvinssås och potatis. Vi funderar på att ta ett bastubad men köper ett par öl och beger oss till rummet för att duscha och koppla av. Matsalen öppnar inte förrän om en och en halv timma så det är gott om tid. Efter att ha packat upp våra saker så kommer det efterlängtade toalettbesöket och duschen som vi avnjuter med ett par pilsner. Vi tar det lugnt och är tillbaka vid fjällstationen en kvart innan de öppnar matsalen. Vi sätter oss vid bordet utanför och bläddrar i några tidningar medan vi väntar. Helt plötsligt utbryter kaos när ytterdörren öppnas och det väller in mellan tjugo och trettio personer. Snart är den lugna atmosfären utbytt mot sorlande röster och folk som trängs. Detta var ju inte riktigt vad vi menade med middag i lugn och ro men vad kan man göra?

När vi kommer in i matsalen märker vi att de flesta borden är reserverade och vi sätter oss på kanten av ett stort sexmanna bord nära buffén. Vi äter hembakat bröd och sallad innan varmrätten kommer in. Kön till maten växer så vi sitter kvar för att slippa trängas. Bambaupplägget tilltalar oss inte särskilt men maten är helt okey och jag äter tre hela rödingar själv. Stort plus att man får äta tills man är mätt, men kvalitén och omsorgen av maten når inte upp till Stora Sjöfallets restaurang. Alá Carten som serverades tidigare är säkert bättre (och dyrare).

Vi sitter kvar och låter de andra gästerna avsluta sina måltider innan vi hämtar efterrätten. Vi frågar en av tjejerna som serverar om det går bra att ta med sig kaffet ut till brasan. Snart sitter vi på ett par låga stolar nära den flammande elden med ett par rykande muggar i händerna. Jag tar fram den sista skvätten whiskey som är kvar och vi bara njuter. Vi sitter och pratar om veckan som har gått och mycket annat dessutom. Vid bordet intill hör vi en man berätta om hur han var med en grupp som besteg Kilimanjaro förra året. Vi börjar prata med dem och sitter kvar en bra stund till. När kvällen börjar bli sen märker vi hur trötta vi är. Vi går ut och tar en kvällspromenad runt området innan vi återvänder till vårt rum och lägger oss. Jag somnar på trettio sekunder och sover som en stock hela natten.