Sluggajåkkå var inte alls som 1994, utan blev bara ett kliv över, det är ganska facinerande hur vatten- mängden varierar i jåkkarna.

Njavejåkkå var bred och djup, men eftersom det nu inte var någon fart på forsen så var det inget svårt vad. Vi lunchade i solen som hade tittat fram innan vi tog oss ned till Suorva. Tänk på att försöka hitta stigen direkt! Om man tvingas ta sig ned utan den så väntar en arbetsam och svettig uppgift bland täta björksnår, stora klippblock och brant, lerig terräng.

Den sista biten över själva dammen är nog den tråkigaste som finns. Tre kilometer på asfalterad väg förbi grustag och damfundament. Framme vid busshållplatsen fick vi vänta två timmar innan vi äntligen var på väg tillbaka till Stora Sjöfallet!