Sedan går vi för att äta en traditionell lunch på pizzerian. Där inne sitter det en äldre och en yngre man med packning. Vi börjar pratas vid och de visar sig att de är far och son från Göteborg. De skall företa sig sin första Sarekvandring och är riktigt trevliga. Jag tar fram kartan och vi diskuterar färdvägar medan vi väntar på maten. När vi har ätit färdigt kutar jag över gatan till en biltillbehörsaffär och köper en karbinhake att fästa kartfodralet med på avbärarbältet. En kort och kraftig regnskur gör oss sällskap på väg tillbaka till stationen. När det slutar köper vi lite godis och dricka i Pressbyrån för att ha med på bussen. Det är ganska varmt i vinden men himlen är tjock av gråa moln. Över Malmberget liknar molnen mest en stor svart trasa. Bussen avgår 15.45, en kvart försenad eftersom vi väntar på några eftersläntrare. Bussen är ganska välfylld, det är mer folk i år än vad vi är vana vid. Kanske beror det på att vi är här en vecka senare än vi brukar.

Framme vid Kebnats stannar bussen. Nästan alla skall med färjan över till Saltoluokta så det bärs packning fram och tillbaka. Norröver är himlen klarblå med endast enstaka vita molnsjok. Solen skiner och en svag vind håller myggen på avstånd, helt perfekt. Jag säger till Petri hur kul det skulle vara om vi för en gångs skull kunde få se Akkamassivet i fint väder. De två gångerna vi har passerat tidigare har vädret hindrat all sikt över detta majestätiska fjäll. När vi kliver ombord på bussen frågar jag chauffören om han kan stanna några minuter extra i Stora Sjöfallet. Vi behöver lämna in våra väskor med ombytet för hemresan. Det är inga problem och efter tio minuter fortsätter vi. Vid Sourva går det av ett par och efter Vaisaluokta ett annat. Vi är nu ensamma med Göteborgskillarna på väg mot Ritsem. De skall till att börja med följa den väg vi tog mot Ruotesvagge förra året och skall sedan tillbaka till Ritsem igen. De har inte helt bestämt vilken väg de skall ta, vädret och forsarna får bestämma detta. De har i alla fall löst fiskekort för att kunna pröva lyckan i Padjelanta (i Sarek råder det fiskeförbud).

Helt plötsligt stannar chauffören bussen och kliver av. Först förstår vi ingenting men förklaringen kommer när han på huk fyller på sin vattenflaska vid en bäck. Det är en ganska skön syn och typiskt Norrländskt. Vi ser nu ett molnfritt Sarektjåkkå och i fjärran Akka. Jag övertalar Petri att ta en bild genom fönstret på bussen, aldrig har vi sett Sarektjåkkå så tydligt. Stenbumlingen som hade rasat över vägen är kvar från förra året, det var lättare att lägga om vägen i stället för att frakta bort den!

Sol över Akka

Bussen stannar vid färjeläget och vi går av. Göteborgskillarna skall fortsätta upp till Ritsems fjällstation och lämna sina packningar där för att sedan promenera tillbaka till färjan. De har en halvtimma på sig men ber oss ändå att hålla färjan om de skulle bli något försenade. Medan vi väntar passar Petri på att fotografera Akka. Vi bestämmer oss för att ta ”före” och ”efter” vandringsbilder på oss själva. Det kan bli en kul jämförelse när man ser hur en dryg vecka kan sätta sina spår. Färjan går 19.15 och vi styr ut mot Akkajaure. Vädret blir bara bättre och bättre. Efter en liten stund gå vi ut och ställer oss i fören på båten. Vi tar ett par kort på varandra och molnen över Akka blir färre och mindre. Färjan lägger till vid Ännonjalme strax före 20.00 och vi får på oss ryggsäckarna. Hittills har det känts bra fast jag märker den extra vikten.

Efter hundra meter kommer vi till stugorna som drivs av STF. Två damer kommer ut och försöker få oss att övernatta. De har väl inte alltför mycket att göra så här tidigt på säsongen. Vi pratar lite om vädret och de säger att det har regnat mycket den senaste veckan. Enligt väderprognoserna skall tydligen det vackra vädret hålla i sig, det låter ju hoppfullt men vi vet ju hur nyckfullt vädret växlar i själva Sarek. Innan vi skiljs åt varnar de för att några plankor saknas vid bron över Vuojatätno så att vi bör vara försiktiga.

Petri fotograferar mig mot Akka och efter en halvtimma når vi bron. Det är tur att vi tar det lugnt eftersom det inte bara saknas plankor, flera är dessutom helt lösa. Utsikten och dånet från älven är som vanligt imponerande. Lägger man då till sommarvärme och blå himmel så blir det perfekt, endast Akkas toppar är molnklädda. Marchen fortsätter och när vi når första bron efter Vuojaätno börjar jag känna av ryggsäckens vikt. Vi passar på att tälja vandrarstavar och tar en kiss- och vilopaus. Solen sänker sig mer och mer och bildar långa skuggor mot Akkas vackra nordsida. Vi tar ett par bilder och njuter av det vackra stilla landskapet. Dagens resa börjar dock ta ut sin rätt, och vi vill snart hitta ett ställe där vi kan tillbringa natten. Tyvärr är dessa platser ganska svårfunna vid leden, men strax före 22.00 efter tredje bron funderar vi på att stanna. Efter en snabb rekognoscering väljer vi att fortsätta en bit till eftersom det inte fanns något rinnande vatten i närheten. Solen sänker sig mer och mer men än är Akkas snöklädda toppar solbelysta, en mycket vacker syn. Jag tänker på Ann-Sofie och mamma, om de ändå kunde se detta vackra sceneri! Ungefär tre kilometer innan Kisuris stannar vi vid en liten jåkk. Det finns ett tält i närheten så vi fortsätter hundra meter till och hittar en plan plats. Vi reser tältet snabbt och eftersom jag är rejält hungrig så lägger jag i extra Tortellini i soppan.

Klockan har hunnit bli 23.30 och midnattssolen har förvandlat Akka till ett rödskiftande massiv, hur romantiskt som helst. Det börjar bildas kondens på tältet och utrustningen så vi går och lägger oss direkt efter maten. Trots det vackra vädret är mina stövlar fuktiga och fötterna kalla. Liggunderlaget känns i alla fall mycket bekvämt och den varma sovsäcken gör det behagligt med bara understället på. Vi småpratar några minuter och jag somnar vid 00.30 utan att jag orkade ta fram dagboken.