Fjället Kisuris

Precis här förgrenar sig en av forsarna från sjön Kutjaure och bildar de två stora forsarna Sjnjuftjutisjåkkå och Spietjaujåkkå. Den senare kommer vi att följa under vår färd mot Kisuris, men som tur är behöver vi inte korsa den. Även om den inte är riktigt lika stor som Sjnjuftjutisjåkkå så kan man inte ta sig över den förrän längre söderut. I stället för att korsa den andra bron över just Spietjaujåkkå så vänder vi nu blicken rakt söder ut och följer en liten stig längs med Sjnjuftjutisjåkkå. Detta är ett populärt vägval om man skall vandra till Ruotesvagge men vill slippa vada Suotasjåkkå som vi gjorde förra året. Först tar oss stigen uppåt, men i takt med att björkarna blir glesare så planar terrängen ut och snart har vi lämnat de sista björkarna bakom oss. Höjdkurvan på kartan visar att vi befinner oss på 600 meter och framför oss breder en jättelik ljung- och gräshed ut sig med fjället Kisuris som stort blickfång i söder och Niak i öster. Det bär nu svagt uppför men är mycket lättvandrat. Vi lämnar nu forsen Sjnjuftjutisjåkkå och tar kurs på Kisuris västsida. Det går snabbt framåt, trots att vi några gånger måste korsa sänkor som är bevuxna med videsnår. Myggen följer oss troget och i värmen blir de lite irriterande, tur att oljan hjälper oss mot deras bett.

Efter en timma har vi kommit till en bäck bara någon kilometer från Kisuris fot. Värmen gör att vi har blivit rejält svettiga och vi passar på att vila i ljungsnåren. Petri tar av sig på överkroppen och tvättar och svalkar sig i jåkken.
Jag gör likadant och sedan tar vi kort på oss när vi torkar oss i solen. Våra svettiga kläder försöker vi breda ut över några videsnår för att kunna torka dem också. Vi tar en klunk whiskey och jag tänder pipan. De öppna vackra vidderna i kombination med det finaste sommarvädret vi har upplevt i Sarek gör att vi blir liggandes och bara njuter av alltsammans. Vi befinner oss nu nära Spietjaujåkkå eftersom den här gör en avstickare mot Kisuris innan den fortsätter söderut. Den utgör faktiskt gränsen till Padjelanta nationalpark i norr. Jag tar en kort promenad för att titta på den och får en rejäl överraskning. Forsen har här skurit en djup fåra i landskapet och bildar en mäktig ravin där den störtar fram. Efter att ha vilat i nästan en timma fortsätter vi. För att slippa runda hela Kisuris (som är ett stort fjäll) så tar vi lite höjd för att korsa över den västra kanten. Kisurisjåkkå som forsar genom en ravin passerar vi utan problem, men det blir en jobbig stigning på nästan 100 meter ur den branta ravinen innan Kisuris västsida tornar upp sig. Terrängen här består mest av gräs och stenblock i olika storlekar. Vi tar ytterligare lite höjd och ser snart längre och längre söderut där Padjelantas och de Norska fjällen i väster drar våra blickar till sig.

Vid 14.00 stannar vi vid en bäck rakt nedanför toppen för att äta lunch. Vi tar av oss stövlar och kängor för att torka, men gräset runt bäcken är vattensjukt så vi sitter och äter på ett par stenar i stället. Jag känner mig enormt hungrig och fyller på min mat med extra ris, när den har kokat klart så tror jag att min skål väger närmare 1,5kg! Petri tror aldrig att jag skall kunna få i mig allt, och det tar man ju naturligtvis som en utmaning. Efter att ha kämpat bra tvingas jag ändå lämna några skedar ris kvar i botten på kastrullen. Mina stövlar som redan är fuktiga har tyvärr inte hunnit torka riktigt. Vi bryter upp 15.30 och ser då en ensam vandrare utan ryggsäck på väg på toppen av Kisuris (1664m). Antagligen har han sitt tält i närheten och passar på att göra en toppbestigning i det vackra vädret. Hoppas vi har lika stor tur när vi själva skall försöka bestiga någon topp senare under vandringen.

Badplatsen!

Snart ser vi Sierkajåkkå som enligt Claes Grundstens bok var vadbar längre ned. Den är över åtta meter bred, men eftersom det här inte finns någon fallhöjd så rinner den fram i sakta mak. Dessutom är den så grund att jag inte behöver ta av mig stövlarna. Petri byter dock om och jag passar på att ta ett kort när han är på väg över. Petri torkar och tar på sig kängorna. Här får vi nu en fantastisk vy av Niak och Gavelberget genom Sierkavagge. Petri tar ett kort på mig med uppkavlade ärmar, värmen är fortfarande påtaglig. Vi fortsätter en kort sträcka över rengärdet som ligger runt Sierkajåkkå. Marken är plan och gräsbevuxen. Strax tar vi lite höjd och får en kortare skråvandring mot Likepuolta. Strax ser vi de små jåkkar som enligt kartan utmärker Luotakvarto. Min högra stortå har börjat göra ont, men som tur är hittar vi direkt en torr gräsbevuxen plats alldeles intill en av småjåkkarna. Vi sätter snabbt upp tältet och tar av oss våra svettiga kläder för att få dem att torka. Petri springer naken ned till jåkken och tar med dödsförakt i blicken ett iskallt bad. Jag följer efter och snart ligger vi i varsin strömfåra och frustar. Eftersom jåkken inte matas från någon glaciär så är den inte iskall, den håller säkert +10c ! Petri tar ett kort på mig och jag producerar årets mest fejkade leende.

Kvällssolen värmer fortfarande och vi tvättar våra underställ och mina stövlar torkar. Efter badet slappar vi på liggunderlagen och äter ölkorv och dricker whiskey. Vi har förutom ett fantastiskt väder även en vacker vy av Kuopervagges fjälltoppar i fjärran så det är bara att slappna av och njuta maximalt. Så här skall en fjällsemester vara! Vi avrundar kvällen med smörgåsar, soppa och en promenad runt omgivningarna. Vi försöker med hjälp av kartan att identifiera vilka toppar vi ser och vart vi skall i morgon. Promenaden tar oss förbi flera mindre jåkkar med badmöjligheter och jag tar ett par kort på fjällen i öster. När jag till slut kryper in i tältet så är det varmt, och myggen verkar ha ökat. Jag smörjer in fötterna medan Petri tar en promenad till. Som tur är känns min tå bättre, och trots att min sida av tältet lutar så hoppas jag att vi kommer att sova gott. När jag avslutar dagboken vid 22.30 så sover Petri redan.