Efterhand som vi närmar oss Kuopervagges västra mynning så skiftar landskapet till mer snår, ris och ljung. Vi passerar några mindre småjåkkar i raviner innan Kuopervagge breder ut sig framför oss. Eftersom vår dalsida verkar bestå av fler raviner så tycker Petri att vi istället tar oss ned till dalens botten. Det är ju ändå här som vandringen skall fortsätta, och vi tjänar inget på att behålla höjden. Dessutom är sikten inte alltför bra så vi ser inte speciellt långt ändå. Längre bort ser vi den stora forsen Låutakjåkkå ringla sig i mitten av dalen, här är den alldeles för bred och helt omöjlig att ta sig över. Vi kommer inte att försöka förrän vi når Nasasvagge, där forsen är mycket mindre. Vi korsar en mindre jåkk innan vi når platt mark, mest bestående av högre gräs och sankmark. Jag klafsar fram men Petri väljer att gå ett par meter högre längs dalsidan för att hålla sig torr om fötterna.

Kuopervagges södra toppar syns nu tydligare men tyvärr ligger molnen envist kvar. Vadet vid forsen genom Kaskaråvtatj är enkelt men innan vi når den större jåkken vid Lulemusråvtatj så tar vi lite höjd för att kunna få en bättre överblick var vi väljer att korsa jåkken. När vi ser hur stark den verkar så tar vi oss ned igen. Enligt kartan skall den förgrena sig över flera armar innan den förenas med Kuoperjåkkå, så där måste det vara lättare. Vi märker tyvärr snart att alla ”armarna” är uttorkade och att jåkken bara har en strömfåra, det förklarar i alla fall varför den verkade så kraftig. Trots att vi känner oss trötta så beslutar vi oss för att äta lunch efter att ha tagit oss över.

Efter en kort överläggning beslutar vi oss för ett ställe som ser bra ut. Vi byter om och gör oss redo. Vattnet är riktigt kallt men vadet är enklare än det såg ut. Petri kommer med ett bra förslag, att passa på att vada Kuoperjåkkå medan vi fortfarande är ombytta. Iförda joggingskor går vi en kort sträcka över gräs och grusbankar innan vi når Kuoperjåkkå. Den är bred men ser lugn ut, det är dock svårare att uppskatta djupet. Jag ser några små gräsbevuxna ”öar” i mitten av forsen lite längre fram och vi fortsätter dit. Här är det inga problem att ta sig över, skönt! Klockan är nu 13.00 och vi är riktigt trötta efter att ha vandrat hela dagen med bara ett par korta pauser. Som tur är finns det hur fina rastplatser som helst överallt, så vi sätter oss nära en liten bäck och lagar mat. Sikten har blivit bättre och trots molnen ser man tydligt in i dalen fram till stupet vid toppen Kuoper (1686m). Därefter svänger dalen innan vattendelarglaciären (som delar av Kuoperjåkkå och förser Rapaälven med vatten).

En brant stigning

Vi avslutar middagen och bryter upp vid 14.00. Vi har bara en kort sträcka fram till forsen Nasasjåkkå som vi måste ta oss över innan vi kan stiga upp mot passet. Jåkken matas från den stora sjön Nasasjaure, och eftersom vi inte vet hur kraftig jokken är så fortsätter vi att följa dalbottnen. Framme vid forsen ser vi en snöbrygga högre upp och använder den. Solen tittar fram och vi upplever vyerna från vår nyvunna höjd innan vi fortsätter stigningen ungefär 200 meter upp till sjön. Innan vi når krönet blir det stenigare och ett stort renstängsel skärmar av vår framfart. Efter lite trixande kan vi ta oss igenom och se ut över sjön. Den är så speciell som vi faktiskt trodde. Vattnet ser mörkblått ut och ramas in av Njakes lodräta stup (1348m) på höger sida och den branta kammen över Nasastjåkå (1312m) på den vänstra. Ett vattenfall som forsar ned för Njake bidrar till sevärdheten. Petri säger på skoj att han vill upp på kammen, men mitt skratt kommer av sig när jag kollar kartan och märker att det var just det som vi hade planerat! Ett alternativ hade annars varit att följa sjön efter foten på Nasastjåkå, men det har flera andra nackdelar. För det första ser det väldigt stenigt ut med stora blockhav utefter hela sjökanten. Sträckan hade dessutom blivit längre samtidigt som vi blir tvungna att ta oss över Kainaijåkkå innan vi når kapellet. Eftersom detta är en glaciärjåkk som vi vet kan vara besvärliga så är valet inte så svårt. Den kraftiga stigningen kommer att bli jobbig, så vi tar en rast innan vi fortsätter.

Först måste vi ta oss igenom ännu ett renstängsel innan stigningen börjar. Det har börjat blåsa upp, så vi tar på oss skjortorna för att hålla värmen. Branten består av stora block som är regnhala så jag får koncentrera mig för att hålla balansen. Vi stannar ett par gånger och fotograferar sjön ovanifrån. Till slut kan jag inte hålla Petris tempo längre utan sackar efter, jag får stanna ett par gånger extra och vila benen. En tredjedel från toppen tar snön vid, men det blir i stället ännu brantare. Den sista biten mot toppen får jag sparka hårt med stöveln i snön för att hitta forfäste. 16.30 når vi Nasastjåkå och jag är ganska slut, jag har aldrig stigit så här brant med full packning. Här uppe ligger det konstigt nog ingen snö, bara mindre stenblock. Sikten är god med det blåser kraftigt och vi kan inte stanna så länge och beundra utsikten innan vi måste ta oss ned på andra sidan. I öster ser vi toppen på Lanjektjåkkå (1840m) och under den glaciären Lanjejekna. Vi tar i alla fall ett kort innan vi fortsätter ned mot glaciärtungan av Lanjekjekna för att försöka ta oss över Kainaijåkkå på en snöbrygga. Vi ser nu att jåkken har riktigt bra fart så vårt val visade sig vara helt riktigt, jag vet inte var vi skulle kunna ha vadat över den säkert.

Kapellet vid Alkajaure

Vi korsar två snöbryggor och har nu bara nedförslutet ned mot Alkavare kvar. Kort efter stannar vi för en rast och Petri trollar fram en Snickers som han generöst delar med sig av, måste vara en av de godaste Snickers jag har ätit. Blåsten håller i sig och strax efter att vi har kommit iväg börjar det smådugga. Vi tar på oss jackorna och regnskydden för ryggsäckarna. Tyvärr passar mitt så dåligt att jag struntar i det, nästa gång skall jag vara noga när jag provar ut ett nytt. Vi följer Kainaijåkka nedför och passerar dalen mellan Lanjektjåkkå och Alkavare. Tyvärr gör duggregnet att sikten inte är den bästa, så vi trampar på för att snabbt hitta en tältplats. Ju närmare ned mot sjön Alkajaure vi kommer desto mer planar branten ut. Det är fortfarande för brant för att resa tältet, men som tur är finns det gott om avsatser och platåer för ändamålet. Det växer grönt gräs överallt, och vi behöver bara sparka bort några enstaka stenar för att få det bekvämt inför natten.

Härifrån har vi en mycket vacker utsikt över Alkajaures västra delar, alldeles vid gränsen till Padjelanta nationalpark. Det har slutat att regna men vinden är så kraftig att vi för första gången får problem att resa tältet. När det är klart samlar vi in så stora stenar som möjligt och lägger som förankringar till stagen. Vi äter kvällsmat i absiden och kryper sedan in för att sova. Vi är rejält trötta och både fötter och ben värker. Vinden ökar ytterligare och tältduken smattrar så höga att det är omöjligt att sova. Som för att göra det ännu värre så vrider vinden och träffar tältet rakt från min sida. I byarna blåser det så kraftigt att tältpinnarna böjer sig och jag får tältsidan över mig! Helt otroligt, vi har aldrig varit med om något liknande. Ingen av oss orkar flytta tältet nu (om det över huvud taget är möjligt) men Petri kommer med det lysande förslaget att flytta de extra stormlinorna från andra sidan av tältet för att staga upp min sida istället. Efter en kall räd i bara kalsongerna så blir i alla fall tältet stabilt. Kraftiga regn- och vindbyar gör det ändå svårt att sova. Petri småsnarkar redan medan jag ligger vaken till midnatt innan jag äntligen somnar.