Vi återvänder till tältet och bryter upp strax efter klockan tolv. Vi tar nu sikte under toppen på Alkavaren (1601m) och har bara att följa sjön tills vi kommer in i dalen Alkavagge. Höjd- kurvorna på kartan visar att det är ganska brant, så vi försöker att inte gå för högt upp. Det blir ändå ganska brant skråvandring över sten och gräs men det går bra. Härifrån ser vi nu hela sjön breda ut sig. Tillsammans med Pierikjaure är Alkajaure faktiskt Sareks största sjö (jag är osäker på vilken av dem som är störst). I öster slutar sjön och bildar porten in i Alkavagge där ett mycket vackert delta breder ut sig innan forsen Alkajåkkå bildas. Där nere är det nog inte många som går, det ser väldigt sankt ut uppifrån. Några molnsjok från väster blåser in över sjön på vår höjd och från vår plats känns det som vi är ute och flyger! Innan vi hinner få fram kameran börjar det tyvärr att regna så vi fortsätter i ökat tempo. Regnet håller i en timma, men avtar successivt. Skråvandring börjar bli besvärlig så vi tar lite lägre höjd för att föröka hitta renstigen i botten på dalen (den är utmärkt på kartan). Under den sista nedstigningen passerar vi några stora snår med regnvått vide som gör våra byxor rejält blöta.

Vädret blir bättre

Vi närmar oss den namnlösa jokken som kommer långt uppifrån vattendelarglaciärens södra utlöpa. Trots att det faktiskt är en glaciärjåkk så har den inte något namn, något som känns bra eftersom den då antagligen är mindre. Vi är ganska trötta men beslutar oss för att vada över innan vi äter. Vi har gått en rejäl etapp utan någon rast och min vänstra hälsena gör ont. Det blir ett enkelt vad över och vi äter klockan halv fyra.

Solen orkar inte fram men det är varmt i luften så vi försöker torka fötter, strumpor och de andra fuktiga plaggen. Vi kommer iväg en timma senare och följer en stig mellan videsnår och sankmark växlat med gräs och ris. Jag har lite ont i foten så vi stannar och vilar lite oftare. Här kring sankmarkerna finns det mycket mygg så vi har haft jackorna på. När molnen spricker upp och solen till slut äntligen kommer fram så måste vi ta av oss, eftersom vi börjar bli svettiga. Vi passerar under stupet på Härrapakte (1704m) och ser Akkatjåkkås (1974m) glaciärkrönta topp på andra sidan dalen.

Himlen är nu klarblå med molnkransar som kantar fjällsluttningarna på låg höjd. Efter att ha passerat mittpunkten på Härrapakte svänger Alkavagge svagt nordostligt och mynnar ut rakt mot Sareks centrala bergsmassiv. Det är en imponerande syn att se Sarektjåkkåmassivet i det vackra vädret med den stora glaciären Mikkajekna som förgrund. Med undantag för några sanka partier så är det mycket lättvandrat och vi håller god fart. Lågt gräs breder ut sig och täcks med små vackra gula blommor, det är inte för inte som Alkavagge kallas för Sareks fotbollsplan. Några pauser med fotografering av det omgivande landskapet hinner vi förstås med också. En kilometer längre fram hittar vi en perfekt tältplats vid en liten smältvatten sjö där vi stannar. Just nu är vi för trötta, men eftersom vi är nära foten av Akkatjjåkkå så funderar vi på att bestiga den i morgon om vädret tillåter. Vi passar på att torka våra sockor och kängor och bara vila ut innan vi äter kvällsmat. Det är varmt i luften och det känns verkligen som sommaren skall vara så här vacker och rofylld i fjällen. Innan ljuset blir sämre tar vi några bilder och snart täcks hela dalen av långa skuggor mellan topparna. Vi lägger oss klockan nio, och medan jag skriver i dagboken kommer det en kort regnskur och sedan hör vi ett stenras vid Akkatjåkkås nordsluttning. Detta måste vara en av de vackraste tältplatserna vi har haft.