Vi klär oss i regnställ eftersom vädret nu ser mycket ostabilt ut. Vi kommer iväg vid tvåtiden och får en mycket lätt vandring  över gräs mot Alkanjalme. Det är en benämning på den mindre öppna slätten som finns där Alkavagge och Kuopervagge möts innan Rapadalen börjar och Ruotesvagge slutar. Denna plats är lite unik eftersom så många stora dalar möts runt denna förhållandevis lilla yta. Alkanjalme är i sig ingen större sevärdhet, det är mest en stor platt grusbank med massa mindre bäckar som matas från Akkajåkkåks glaciärflöde. När vi närmar oss mynningen på Alkavagge så börjar det regna lätt och när vi är i höjd med Akkajåkkå ser vi hur stor forsen verkligen är.

Det är tur att vi inte behöver ta oss över den just nu! Regnet upphör och vi fortsätter över grusbankarna vid Alkanjalme. Helt plötsligt ser vi en ensam man utan packning komma mot oss, och precis som vi misstänker så är det en ren-skötare som letar efter sina renar. Han har en mycket trevlig hund med sig som han berättar är en Australiensisk vallhund. Han frågar om vi har sett någon renhjord men det har vi ju tyvärr inte. Vi småpratar en liten stund och han ger oss riktning till en plats där det är enkelt att ta sig över Kuoperjåkkå.

Mot Skarja

Vi skiljs åt och det börjar duggregna igen. Vi får ta en nordlig riktning en liten bit innan vi ser var jåkken blir bredare och lugnare. Först tror jag att jag kan klara mig med stövlarna på, men får ändra mig och byter om till gymnastikskorna. Vadet når på sina ställen över knäna men det är ingen fart på vattnet. Vi kommer över via ett par mindre ”öar” i form av grusbankar och når andra sidan utan problem. Som tur är det uppehåll i regnet när vi tar oss över och sedan byter om igen så vi blir inte blöta ändå. Landskapet ändrar nu karaktär dramatiskt. Vi får vandra på skrå mellan större block och videsnår, men som tur är finns det en mindre stig på väg mot Smaila. Området heter egentligen Skarja, men kallas populärt av vandrare för ”Smailträffen” eftersom så många vandrare passerar genom detta området. Vill man träffa vandrare i Sarek så är det denna platsen som gäller! Vid Skarja ligger nämligen Mikkastugan med Sareks enda nödtelefon samt den mycket uppskattade bron över Mikkajåkkå. Tyvärr har den underskattade glaciärjåkken krävt flera liv, så bron är nödvändig här. Vi håller nu en rakt östlig kurs och följer Kuoperjåkkå på nordsidan under toppen av Skarjatjåkkå (1647m). Himlen är helmulen men regnet håller sig i alla fall borta. Vi blir ändå ganska blöta av det höga videsnåren som kantar stigen. Trots att vi har en stig att följa så är det faktiskt ansträngande med många mindre höjdskillnader över stenblock och små raviner. Söder om oss ligger nu hela massivet Ålkatj men tyvärr tillåter inte sikten att vi ser dess högsta topp, Skårvatåkkå (1881m).

I takt med att videsnåren blir mindre och färre och terrängen jämnar ut sig så försvinner stigen. Till slut så tar vi höjd för att komma upp mot foten av Skarjatjåkkå och sedan komma rakt på Smailaträffen. Det är nu vi äntligen får se något av det vackraste Sarek har att erbjuda. Kuoperjåkkå forsar nedför ett brant stup och bildar ett vattenfall där Rapadalen tar vid. Delta-landet med dess karakteristiska mossgröna vatten utgör början på Sareks livsnerv och är vid just den här punkten mycket vacker. Tyvärr är varken ljuset eller sikten bra, så den här gången blir det inga bilder. Strax efter klockan sex ser vi Mikkastugan och hittar en bra tältplats på en lien platå bara hundra meter därifrån. Vi äter höns med ris och curry som tillsammans med whiskey och pipa får avsluta måltiden. Vi ser ett par vandrare som passerar över bron och tar oss tur till stugan för att fotografera omgivningarna. Vi passar även på att använda utedasset som finns där. Himlen spricker upp något över Ruotesvagge och flera toppar blir synliga. I sydost ser vi toppen på Pielatjåkkå och till och med Pastavaratj långt i fjärran. Det blir en trevlig kväll med en mycket vacker vy över Ålkatj nordsida. Jag tänker mycket på Ann-Sofie och önskar inget mer än att hon var här just nu. Myggen tilltar och vi gör oss i ordning för natten. Precis innan vi kryper in i tältet slår ett sällskap på sex personer upp sina tält precis vid bron. Lite fotvård får avsluta dagen innan vi somnar vid niotiden.

Även om vi nu befinner oss i hjärtat på Sarek så kommer nu hemresan att påbörjas. Efter dagens usla väder så har vi bestämt oss för att i morgon försöka bestiga Skarjatjåkkå (1647m). Om vädret fortfarande är kass så drar vi hemåt i stället.