En soluppgång i drömlandskap

Petri har med sig sin ryggsäck där vi har packat ned köket och matsäck så att vi kan äta frukost på toppen av Skarjatjåkkå (1647m). Petri tror att det kommer att ta fem timmar fram och tillbaka, medan jag gissar på fyra. När vi har lämnat tältet så börjar det svagt uppför med några sänkor. Gräs och några mindre stenblock dominerar på vår väg mot foten av toppen. Trots att höjdkurvorna inte tyder på att det skall vara mycket brant så lurar man sig alltid. Strax efter att vi börjar ta oss upp så blir det så brant att vi ta hjälp med händerna. Man kan inte kalla det för klättring, men på sina håll nästan. Vi kommer till en platå där snön börjar och vi kan ta oss fram lite lättare.

Vi stannar ofta upp för att se oss omkring. I norr dominerar de södra topparna i Ruotesvagge, och vi kan se Kavapakte (1906m), Vargtoppen (1807 och Mikkatjåkkå (1735) på rad. Vi passar på att ta några bilder i det perfekta ljuset. Vi kollar klockan och ser att de första solstrålarna är på väg upp bakom just dessa toppar. Vi kan inte göra något annat än att bara bli kvar och vänta på soluppgången. När ljuset bryter fram över fjällryggen så bara man förundras över naturens storslagenhet och hoppas att man aldrig glömmer detta magiska ögonblick. Detta är nog något av det vackraste jag har upplevt. Till slut fortsätter vi och noterar att molnen börjar byggas upp, typiskt om inte vädret kunde hålla i sig hela vägen upp till toppen. Vi vandrar över ett stort blockhav innan snön tar vid igen och den sista stigningen mot toppen börjar. Vi passerar kanten av en mindre glaciär som stupar rakt ned, så jag vill att vi inte skall gå för nära. Från vår nyvunna höjd ser vi nu Kuoperskajte (1644m) som delar av Kuoper- och Alkavagge. Vi tar kort på detta och även över Rapadalen. Mot söder får jag en bild av Petri i profil mot glaciären Alkajekna i Ålkajmassivet, hoppas att den blir bra!

Vi når toppröset 06.30 när stora molnsjok börjar blåsa in. Vi tar kort på oss själva och äter frukost innan vi återvänder. Sikten är just nu bara ett femtiotal meter, men det lättar på vägen ned. Detta är typiskt Sarekväder att det kan slå om på bara några minuter, vi hade i alla fall tur som fick den vackra soluppgången. Vi når tältet 08.20 efter strax under fyra timmar. Framför allt jag är trött efter nattens brist på sömn så vi lägger oss och vilar medan vi försöker torka gårdagens sura persedlar i den ljumma morgonvinden. Vi intar en andra frukost och jag går sedan till dasset. Helt plötsligt ser jag två personer och bestämmer mig för att hälsa på dem. Han är fransman och hon talar ganska dålig svenska, jag blir inte klok på om de är gifta eller inte. Hennes berättelse ger ett förvirrat intryck och jag blir inte riktigt klar på hur de har vandrat. Som jag förstod det kommer de från Ritsem genom Ruotesvagge hit till Skarja. Härifrån gör de småutflykter för att sedan vända tillbaka samma väg. Han verkar tycka att alla forsar är jättefarliga och svåra så han vill vända tillbaka tidigare. Jag önskar dom lycka till och efter uträttat behov så bryter vi upp.

En obehaglig upplevelse

Vi lämnar Skarja 10.00 och tar oss över bron. Här vandrade vi förra året på vår väg mot Kaskavagge så vi vet vad som väntar. På Sarektjåkkåmassivets sydsida ligger glaciären Tjågnorisjekna som matar forsen Tjågnorisjåkkå med vatten. Detta är ett känt och besvärligt hinder som vi förra året tog oss över på en snöbrygga som ligger högre upp. Om den inte finns kan man bli tvingad att vandra hela vägen ned till Rapaälven där den har sitt utflöde, för att vada över på grusbankar där forsen inte har samma fart. Det som gör den svår är att den forsar fram i en smal och djup (5m) kanjon som sluttar betänkligt. Detta gör att vattnet får extra fart vilket i sin tur gör att lösa stenar kan röra sig på botten. Som med alla större glaciärforsar är dessutom vattnet grumligt så man ser inte var man sätter fötterna. Vi hoppas i alla fall på snöbryggan på vår väg.

När man har lämnat bron möter en ljung och rished där man försöker ta lite höjd. Det är fortfarande mulet men det ser inte ut att börja regna för tillfället. Den första jåkken vi kommer till heter Matujåkkå. Förra året kom vi över torrskodda men nu måste vi byta om och göra ett ganska lätt vad över. Detta visar trots allt att vattenflödet är högre just nu än det var förra året. Ett par kilometer senare kommer vi till Tjågnoristjåkkå och ser att snöbryggan inte finns kvar, illa! Vi ser två vandrare på andra sidan som redan verkar ha tagit sig över. Ett par nya vandrare har dykt upp och vi ser att ett par till som kommer uppifrån, antagligen efter att ha försökt hitta en snöbrygga. Jag förstår då att ingen av dem har vågat vada över utan har letat efter ett bättre ställe högre upp. Tyvärr vet vi att om snöbryggan är borta så finns bara två alternativ, vada där vi är nu eller ta en omväg på tre till fyra kilometer ned till Rapaälven.

Nu händer något med mitt beslutsfattande som jag måste försöka beskriva. När man läser detta så är det självklara valet att ta omvägen och inte riskera något. Under denna vandringen hade vi genomfört fler vad än tidigare och vårt självförtroende var helt enkelt för högt. Vi hade blivit något ”avtrubbade” och tappat lite respekt för det hela. Tanken på att komma hem snabbare till Ann-Sofie hade också ett negativt inflytande på mitt beslut. Dessutom är det jag som vanligtvis ta omvägar eller tvekat vid svårare vad. Nu kände jag att vi skulle klara det utan att jag behövde vara olyckskorp. Alla dessa faktorer gjorde att  jag pekade på ett ställe i närheten och Petri instämde. Vi går ned i ravinen och byter om.

Vandrarna på andra sidan förstår att vi kommer att försöka vada över, och när jag som första man går i vattnet så har det samlats sex personer på andra sidan. Vattnet är inte så kallt men det kan bero på att min koncentration inte tillåter mig att tänka på något annat än att hålla mig på benen. Forsen är kanske fem meter bred och när jag sätter ned foten på tredje steget känner jag hur kraftig den är. Skall man avbryta måste det ske nu, för sedan är det nästan omöjligt att vända. Jag fortsätter och tar det väldigt långsamt i det bruna slammiga vattnet. När det är en meter kvar till andra sidan stannar jag upp för att vila en kort stund. Det är bra två eller tre steg kvar till andra sidan. När jag på nytt sätter ned högerfoten så är kraften i vattnet så stark att benet bara far iväg. Jag balanserar en kort sekund på det andra benet och lyckas med stavens hjälp hålla balansen. Så nära att falla har jag aldrig varit förut. När jag försöker utforska bottnen med staven förstår jag att jag har den starkaste strömfåran framför mig. Kraften gör att staven lossnar från botten och nästan vrids ur handen på mig. Eftersom jag inte vet hur bred fåran är kan man inte chansa på ett jättekliv eftersom man direkt efteråt inte har någon balans. Jag tar ett nytt tag med staven och sätter ned första foten. Tyvärr är det någon decimeter djupare och vattnet når mig nu över knäet. Under ett ögonblick förstår jag att jag inte kommer att klara det, och en panikkänsla kommer över mig innan jag sätter ned den andra foten. Jag hör hur det mullrar och känner direkt att en stor sten nuddade och passerade precis över foten på mig. Om den hade träffat mig över benet hade jag fallit. Jag samlar ihop mig och chansar på att fåran inte skall vara för bred . . . Ett  rejält kliv och jag är över. Petri som nu har kommit halvvägs tittar upp på mig. Jag skriker för allt vad jag är värd var strömfåran ligger, och han kan kliva över den utan fara. När vi tar oss upp ur ravinen på andra sidan behöver vi inte säga något till våra åskådare, de vänder ned mot Rapaälven direkt, något som vi också borde ha gjort.

Jag känner mig lite skakad, men den grabbiga attityden tar snart över. Vi tycker att vi är de tuffaste vandrarna som finns, snaraste de mest korkade . . . Det kanske är en konstig reaktion, men efter att varit så nära en allvarlig olycka så kan man faktiskt behöva skämta om det efteråt, vi reagerar ju väldigt olika under sådana situationer. Jag är dock medveten om att jag hade stor tur, och att detta inte kommer att hända igen.

Vi torkar oss så gott det går, men strax efter att vi har fortsatt så börjar det regna. Vi håller lite höjd eftersom vi nu inte kommer att behöva korsa Pielaslätten på vår väg hemåt. Här är det lättvandrat, men sikten är noll så det bara att traska på. När klockan är 13.00 blir det uppehåll och vi stannar vid ett ställe som kallas för Sarvalåptå för att äta lunch. Det ligger vackert vid sjön Pierikjaures södra strand och medan maten kokar säger jag att vi faktiskt alltid har haft uppehåll i regnet under alla våra måltider. Just då börjar det naturligtvis regna igen! Vi kurar ihop oss under regnkläderna och Petri tar en bild på mig när jag äter, det är viktigt att inte bara ta kort när solen skiner och allt är på topp! Vi bryter klockan 14.00 för att fortsätta till bron över Kukkesvaggejåkkå. Detta är en av de tre broar som finns i Sarek och är helt nödvändig för de vandrare som tar sig in och ut ur Sarek via dammen vid Suorva. Efter vår topp- bestigning i morse räknar vi inte med orka så mycket längre än fram till bron. Den sista biten vandrar vi i morgon, och då har vi ändå en dag kvar i reserv.

Regnet det bara öser ned . . .

Vi passerar den vackra sjön Pierikjaures västra strand, men regnet fortsätter envist trots att det bara kan kallas kraftigare duggregn. Just här får man en fin vy av det vackra och djärva Äparmassivet på andra sidan sjön, och en brant klippvägg bildar sidorna på Sarvatjåkkå och Vuoinestjåkkå. Tyvärr är ju en förutsättning att vädret är vackert för att verkligen få något utbyte av det hela och den låga molnbasen gör att vi inte kan se några av topparna. När vi har passerat sjön så blir det rejält sankt. Flera mindre jåkkar och en lite större jåkk från glaciären Sarvajekna ser till att hela den gräs- och videbevuxna heden har förvandlats till en stor sankmark. Ingen av bäckarna ställer till några problem, men Petri får hela tiden söka efter tuvor för att hålla sig någorlunda torrskodd. Just under dessa förhållanden är mina stövlar perfekta!

För att göra det hela ännu blötare så tilltar regnet och blir så kraftigt att jag märker hur det börjar droppa på huvudet på mig. Hatten är så genomsur att regnet tar sig genom sömmarna! Eftersom jag inte kan ha kapuschongen uppfälld när jag har hatten på mig så tar jag den i handen när vi fortsätter. Det börjar dessutom blåsa rakt mot oss, så större delen av vandringen fortsätter med nedböja huvuden. Innan vi ser bron måste man runda den lilla bergsknallen Vuoinesvaratj, men vi väljer att ta höjd för att gå mellan den och fjällsidan. Det förkortar vår väg med ett par kilometer men ger oss en stigning istället. När vi till slut står högst uppe på detta lilla pass och äntligen ser Kukkesvagge och den stora forsen känner vi oss rejält trötta. Eftersom vi ändå har knappt två kilometer kvar så biter vi hop och fortsätter.

På vår väg nedför minskar regnet något men den fortsatt dåliga sikten gör att vi missar bron med 300 meter och får gå uppströms innan vi kan ta oss över till andra sidan. Vi är så trötta i både fötter och axlar att vi bestämmer oss för att hitta en tältplats precis där vi står. Petri orkar inte leta men jag går en sväng omkring och hittar en ganska jämn plats precis intill den lilla stig som bär av mot Suorva. Den enda trösten är att regnet slutar när vi reser tältet. Vi äter ändå kvällsmat i tältabsiden.

När vi sedan kryper in för att lägga oss kollar vi kartan. Det är 20 kilometer kvar till Suorva, en bra bit med tanke på hur trötta vi är nu. Det vore ändå tråkigt att behöva tälta en natt till så nära civilisationen. Just nu hägrar Stora Sjöfallet med bastu, pilsner och riktig mat. Vi har fyra jåkkar att korsa i morgon. De två första är enkla, men sedan kommer Sluggajåkkå och som sista fors Njavejåkkå (som vi minns från -94!). Vi kommer fram till att vi behöver vara över Njavejåkkå senast 15.00 för att hinna med bussen till Sjöfallet som går klockan 16.40. Vi sätter klockan på 06.30 för att ha rejält med marginal. Innan jag somnar tar jag av mig all tejp på fötterna för att låta dem andas och vila ordentligt. Sedan somnar jag som en stock, jag är helt slut.