När detta väl är avklarat börjar ett stort bälte av videsnår runt de båda jåkkarna Njirau- och Sluggajåkkå. Vi når Sluggajåkkå vid tiotiden och jag måste kolla på kartan för att förvissa mig om att det är rätt ”fors” vi står vid. Den är bara en liten bäck! På vår hemväg här -94 så var den så kraftig att ett vad var omöjligt. Vi tvingades följa forsen uppför fjället flera hundra meter innan vi tog oss över på en snöbrygga. Det är otroligt vad jåkkarna kan skilja från år till år. Videsnåren blir nu ännu lite högre, men vi hittar renstigen igen och kan fortsätta i ett bra tempo. När vi tittar bakåt ser vi de sista vyerna av Sarektjåkkå- och Äparmassivet innan vi lämnar fjällen för den här gången. Framför oss ligger nu Stora Sjöfallets betydligt lägre och mindre dramatiska fjällsidor.

Efter Slugga så har vi fem kilometer kvar till Njavejåkkå. Vandringen blir lättare och stigen försvinner successivt. Gräs och enstaka block dominerar terrängen. Vädret ljusnar allt mer och solen lyckas faktiskt titta fram mellan molnmassorna ibland. Nu ser vi tydligt den märkliga höjden Slugga (1279m) som står helt för sig själv som en perfekt rundad kon. Detta är den mest symmetriska fjälltoppen som finns ,och hade religiös betydelse för de samer som bodde här. Innan vi når Njavejåkkå tar vi lite höjd för att undvika videsnår och få en bättre överblick av forsen. Klockan 11.30 är vi framme och kan konstatera den ser bred och djup ut, men inte strid. Vi hittar ett extra brett ställe och byter om.

Petri tar sig över först och tar flera bilder på mig. Vattnet når upp till över halva låren, men eftersom det inte är någon större fart på forsen är det inga problem. Petri hojtar om att jag skall ta det lugnare så att han hinner ta några fler kort. Vi torkar oss i solstrimmorna och äter en sista lunch på frystorkat på klipporna vid forsen. Vi ger oss av 12.40 och sedan väntar en ganska jobbig nedstigning från fjället till dammen. Trots att det finns en stig är det rejält snårigt och lerigt. Ibland tappar vi bort stigen och vi tvingas att plöja oss fram mellan täta björksnår. De sista tre kilometrarna asfaltväg över dammen håller på att ta knäcken av våra stackars trötta fötter. Vi når busshållplatsen vid Ritsemvägen 14.30 så vi får vänta i över två timmar på bussen. Tyvärr börjar det dessutom regna, men vi kan söka regnskydd under taket på några övergivna hus som ligger i närheten.

På bussen till Sjöfallsstugan träffar vi Göteborgarna igen och vi utbyter våra erfarenheter. Väl framme så bokar vi ett litet rum och tar oss en underbar dusch och bastu med tillhörande pilsner. Efteråt gör vi i ordning vår packning på rummet och jag ringer Ann-Sofie och mamma och sedan Tågkompaniet. Tyvärr meddelar dom att det inte finns en enda sittplats kvar på tåget från Boden till Göteborg i morgon, illa! Vi byter om och går till storstugan för att äta. Jag beställer gravad röding med pesto och äggröra till förrätt, och sedan reninnanlår med murkelsås och potatis på rotfruktsbädd. Petri tar skogssvampsoppa och ripa. Båda avslutar middagen med glass och hjortron. Det är ingen tvekan om att maten på Sjöfallets restaurang är den bästa i trakten!

Till kaffet slår vi oss ned framför den öppna brasan och pratar med Göteborgarna. Kartan ligger på bordet och vi bryter inte upp förrän klockan är tio. Jag känner mig nu trött och har fått lite huvudvärk så vi beslutar oss för att försöka sova.

Epilog

Vår resa hem blev ett litet äventyr i sig. Tåget mellan Gällivare och Boden är inga problem, det är sovvagnen till Göteborg som vi måste boka om. Vi har beslutat oss för att gå på tåget ändå och dra en rövarhistoria om att vi måste hem pga. ”personliga” orsaker (vi får hitta på något som verkar troligt). Om de vill slänga av oss så får de väl göra det, annars kan vi kanske hitta några lediga stolar eller sova i restaurangvagnen. Det är ju i alla fall bättre än att behöva betala för ett hotell i Boden som dessutom inte är känt för sitt vilda uteliv . . . På väg till Boden får jag en idé och när konduktören kommer för att klippa våra biljetter så frågar jag honom rent ut om vår plan kommer att fungera. Han är riktigt hjälpsam och säger att det finns ett Stockholmståg som kommer in bara några minuter senare som vi kan ta istället. Biljetterna kan de fixa åt oss under tiden.

På perrongen i Boden är det fullt med folk. Vi trängs med våra stora ryggsäckar och jag hittar en tågmästare som säger att de har några platser över. Vi hoppar på tåget precis innan det kommer iväg, puh! Det är ju klart bättre att veta att vi kommer till Stockholm än hur det hade slutat på Göteborgståget. Tyvärr finns det bara platser kvar i ”djurkupén” så vi tillbringar natten tillsammans med en hel kennel av stökiga hundar, behöver jag säga att jag inte sov en blund. Väl framme i Stockholm hittar vi rabatterade platser på X2000 till Göteborg. Eftersom vi får tillbaka pengar på våra sovvagnsbiljetter så blir det inte så mycket dyrare totalt, kanske 400-500 kronor. Dom pengarna hade ju ändå lätt gått åt om vi hade tvingats till en övernattning i Boden.